KRÖNIKA. Mehris äktenskap slutade i katastrof. Hon ville leva ett självständigt liv men det tillät inte hennes man. Han våldtog, misshandlade, förföljde och hotade att döda henne. Till polisen kunde hon inte gå eftersom de ställde sig på mannens sida. Till slut tvingades hon och hennes fyraåriga dotter fly från hemlandet och söka asyl i Sverige. Fortfarande lever hon under dödshot.
(Kristianstadsbladet)
torsdag, december 09, 2004
söndag, oktober 10, 2004
Vad händer inför valet i Afghanistan?
Våldet trappas återigen upp i ett land som långsamt börjat resa sig bland ruinerna efter decennier av stridigheter. Säkerhetsläget i Afghanistan är akut. När presidentvalet i Afghanistan nu är ett faktum har talibanmilisens och de lokala krigsherrarnas uppror intensifieras på många håll i landet. Men när det afghanska folket går till valurnorna i det första allmänna valet i landets historia står omvärlden passiv. Knappt 250 internationella valobservatörer uppvaktar de drygt 25 000 vallokaler runt om i landet, representanter från EU har av säkerhetsskäl uteblivit. 8 500 Nato-soldater ska säkerställa Kabul under presidentvalet, men i majoriteten av de övriga 32 provinserna lyser de fredsbevarande styrkorna med sin frånvaro. I dagsläget finns knappt 18 500 amerikanska soldater i regionen. [jmf Irak ca140 000] vars främsta uppgift har varit att lokalisera talibanfästen och al –Qaida milils. Tre år efter talibanregimens fall liknar Afghanistan åter en smälthärd av lokalpatriotism och etniska motsättningar.
Det säger sig självt att utan en kraftfull satsning för att bekämpa fattigdomen och bidra till återuppbyggnaden av Afghanistan kommer den kommande regeringen aldrig att kunna garantera det afghanska folket sin rättmätiga säkerhet. Och utan en kraftfull satsning på säkerheten kommer aldrig ett land med en icke existerande infrastruktur, tungt belastat av en långvarig fattigdom och miljontals återvändande flyktingar, kunna skapa en grogrund för en demokratisk process. Ändå är det inte det vi talar om när Afghanistan nu nått den historiska dagen som ska statuera ett exempel för demokrati och frihet i regionen. Få talar om hur världssamfundet nu ska garantera sitt fulla stöd till det afghanska folket som visat sitt förtroende och mod genom att bidra med sin röst trots hot från konservativa och fundamentalistiska grupper. Det som förutspås bli en månadslång väntan innan valresultatet kan sammanfattas kan bli en lång månad.
Det är med en försiktig glädje afghanska vänner beskriver hur folklivet på Kabuls gator faktiskt tilltagit bara under det senaste halvåret, hur fler än förut har tillgång till el och vatten och hur människors uppfinningsrikedom skapat hundratals små rörelser för sin försörjning. Raketeld över himlen hör till vardagskulissen och militärhelikoptrar cirkulerar på behörigt avstånd i det afghanska luftrummet. Det är just i det här skedet som den afghanska civilbefolkningen är som mest utsatt och då bakslaget kan bli som hårdast. Det afghanska folket har under de senaste decennierna utstått sovjetiskockupation, rivaliserande krigsherrars blodsutgjutelser, talibanregimens övergrepp och nu USA:s invasion efter den 11 september. Flera generationer av afghaner har aldrig upplevt fredstider och nog vore det på tiden att den långa väntan på freden nu skulle kunna bli verklighet. Afghanistans långa och komplicerade historia av regional nationalism och religiös fundamentalism, återspeglas i sammansättningen av regeringen som hela tiden måste konstrueras i relation till ständigt närvarande oroshärdar. Det handlar om shiamuslimska hazarer i centrala Afghanistan, uzbeker och tadzjiker i de norra och nordöstra provinserna och den historiskt dominerande gruppen, pashtunerna i syd och sydöst. Den närmaste tiden ska en ny statsmakt konstrueras som ska legitimera en ny maktfaktor som bottnar i nationell snarare än etnisk tillhörighet. Men det afghanska folket har all anledning att frukta framtiden. Den nuvarande presidenten Hamid Karzais beroendeförhållande till krigsherrarnas lojalitet skapar djup oro och rädsla bland civilbefolkningen. Medan vanliga människor lever med färska minnen från blodsutgjutelserna under decennier av inbördeskrig mellan olika krigsherrar, belönas samma mäktiga ledare med vapen för sina insatser mot resterna av talibanstyrkorna och al- Qaida av interimsregeringen och USA. Flertalet av krigsherrarnas milisgrupper har istället för att avväpnats också integrerats i landets nya nationella armé, utan att ge avkall från befälet i sitt respektive område.
Den månadslånga valkampanjen har varit en styrkedemonstration mellan Afghanistans mest tongivande och inflytelserika personligheter. Bland dem som utmanar Hamid Karzais kandidatur till presidentposten syns framför allt den tadzjikiske Yunus Qanuni, fd utbildningsminister och tidigare frontfigur i Norra alliansen. Qanunis sympatier dominerar bland tadzjikiska väljare i provinsen Panjshir, norr om Kabul. Den uzbekiske generalen Abdul Rashid Dostum förväntas vinna många röster bland uzbeker och turkmener i landets norra regioner, medan Mohammad Mohaqiq, ledare för den shiamuslimska Hezare minoriteten, plockar röster i centrala Afghanistan. Högljudda protester restes i valkommissionen mot både Qanuni, Dostum och Mohaqiq kandidaturer då alla tre gjort sig skyldiga till allvarliga krigsförbrytelser och människofridsbrott. I de södra och östra delarna spelar den religiösa högerns Ahmad Sha Zair på de starka antiimperialistiska strömningarna i de konservativa pashtunområdena. Sayed Ishaq Gailani, som tillhör en av Afghanistans mest inflytelserika religiösa familjer, förväntas även han vinna sympatier i kölvattnet efter den allt mer påtagliga fientligheten mot USA. Tillsammans kan oppositionen komma att plocka en hel del missnöjesröster, men knappast tillräckligt för omkullkasta president Hamid Karzai som frambärs av det internationella samfundet.
Trots ett gediget motstånd från en i landet djupt rotad patriarkal struktur och hotbilden från konservativa grupper, finns det ändå kvinnor som utmanar traditionerna. Bland de sammanlagt 18 kandidaterna syns en kvinna, Masoude Jalal, som i sin valkampanj främst riktar sig till kvinnoorganisationer. Konservativa och fundamentalistiska hotar särskilt de kvinnliga väljarna till livet om de nyttjar sin rösträtt. Flickskolor och kvinnoorganisationer utsätts dagligen för bombhot och många kvinnor har tvingats hålla sig hemma pga av det överhängande hotet. Ändå beräknar man att drygt 40% av de mer än 10 miljoner människor som har registrerat sig inför valet är kvinnor. Det mod som de afghanska kvinnorna uppvisar är enastående och får omvärldens tafatthet att framstå med än tydligare konturer.
När talibanregimen föll utbrast omvärlden i ett rungande solidaritets rop. Aldrig mer skulle det afghanska folket få uppleva känslan av isolering och övergivenhet. Snabbt skulle bistånd in i landet för att sörja för återuppbyggnaden av det sargade landet. Men det utlovade internationella stödet har uteblivit. Sedan talibanregimensfall har över två miljarder dollar distribuerats in i Afghanistan. Enligt FN´s och världsbankens beräkningar behöver landet ytterligare mellan 13 och 19 miljarder dollar för att komma på fötter. Afghanistans budget för utveckling under 2003 var 1,8 miljarder dollar, men bara 529 dollar kom in från givarländerna. I en nyligen presenterad budget minskar det från USA utlovade biståndet med mer än häften. Endast 800 miljoner dollar satsas på återuppbyggnad och bekämpning av fattigdom, medan ca 11 miljarder dollar ska satsas på den amerikanska militärens jakt på al –Qaida och det som återstår av talibanstyrkorna.
Talibanregimens fall räknas till USA´s viktigaste framgångar i kampen mot al-Qaida och terrorismen och att den USA stödde Hamid Karzai kommer att ta hem segern är i stort sett redan ett faktum. Mitt uppe i det som med världssamfundets stöd skulle ha kunnat vara en omvälvande förändring i Afghanistans historia framstår omvärldens svek mot det afghanska folket som en svårbegriplig gåta. Trots att framtidsutsikterna för fredstider verkar grumlade, förmedlar ändå en afghanska väninna en slags hoppfullhet genom sin oförtrutna vilja att använda sin röst. ”Det där hoppet som gror i fredstider måste förvaltas väl”, förklarar hon över en knastrande telefonlinje från Kabul, ”för det är alltid lättare att vinna kriget än freden.”
Det säger sig självt att utan en kraftfull satsning för att bekämpa fattigdomen och bidra till återuppbyggnaden av Afghanistan kommer den kommande regeringen aldrig att kunna garantera det afghanska folket sin rättmätiga säkerhet. Och utan en kraftfull satsning på säkerheten kommer aldrig ett land med en icke existerande infrastruktur, tungt belastat av en långvarig fattigdom och miljontals återvändande flyktingar, kunna skapa en grogrund för en demokratisk process. Ändå är det inte det vi talar om när Afghanistan nu nått den historiska dagen som ska statuera ett exempel för demokrati och frihet i regionen. Få talar om hur världssamfundet nu ska garantera sitt fulla stöd till det afghanska folket som visat sitt förtroende och mod genom att bidra med sin röst trots hot från konservativa och fundamentalistiska grupper. Det som förutspås bli en månadslång väntan innan valresultatet kan sammanfattas kan bli en lång månad.
Det är med en försiktig glädje afghanska vänner beskriver hur folklivet på Kabuls gator faktiskt tilltagit bara under det senaste halvåret, hur fler än förut har tillgång till el och vatten och hur människors uppfinningsrikedom skapat hundratals små rörelser för sin försörjning. Raketeld över himlen hör till vardagskulissen och militärhelikoptrar cirkulerar på behörigt avstånd i det afghanska luftrummet. Det är just i det här skedet som den afghanska civilbefolkningen är som mest utsatt och då bakslaget kan bli som hårdast. Det afghanska folket har under de senaste decennierna utstått sovjetiskockupation, rivaliserande krigsherrars blodsutgjutelser, talibanregimens övergrepp och nu USA:s invasion efter den 11 september. Flera generationer av afghaner har aldrig upplevt fredstider och nog vore det på tiden att den långa väntan på freden nu skulle kunna bli verklighet. Afghanistans långa och komplicerade historia av regional nationalism och religiös fundamentalism, återspeglas i sammansättningen av regeringen som hela tiden måste konstrueras i relation till ständigt närvarande oroshärdar. Det handlar om shiamuslimska hazarer i centrala Afghanistan, uzbeker och tadzjiker i de norra och nordöstra provinserna och den historiskt dominerande gruppen, pashtunerna i syd och sydöst. Den närmaste tiden ska en ny statsmakt konstrueras som ska legitimera en ny maktfaktor som bottnar i nationell snarare än etnisk tillhörighet. Men det afghanska folket har all anledning att frukta framtiden. Den nuvarande presidenten Hamid Karzais beroendeförhållande till krigsherrarnas lojalitet skapar djup oro och rädsla bland civilbefolkningen. Medan vanliga människor lever med färska minnen från blodsutgjutelserna under decennier av inbördeskrig mellan olika krigsherrar, belönas samma mäktiga ledare med vapen för sina insatser mot resterna av talibanstyrkorna och al- Qaida av interimsregeringen och USA. Flertalet av krigsherrarnas milisgrupper har istället för att avväpnats också integrerats i landets nya nationella armé, utan att ge avkall från befälet i sitt respektive område.
Den månadslånga valkampanjen har varit en styrkedemonstration mellan Afghanistans mest tongivande och inflytelserika personligheter. Bland dem som utmanar Hamid Karzais kandidatur till presidentposten syns framför allt den tadzjikiske Yunus Qanuni, fd utbildningsminister och tidigare frontfigur i Norra alliansen. Qanunis sympatier dominerar bland tadzjikiska väljare i provinsen Panjshir, norr om Kabul. Den uzbekiske generalen Abdul Rashid Dostum förväntas vinna många röster bland uzbeker och turkmener i landets norra regioner, medan Mohammad Mohaqiq, ledare för den shiamuslimska Hezare minoriteten, plockar röster i centrala Afghanistan. Högljudda protester restes i valkommissionen mot både Qanuni, Dostum och Mohaqiq kandidaturer då alla tre gjort sig skyldiga till allvarliga krigsförbrytelser och människofridsbrott. I de södra och östra delarna spelar den religiösa högerns Ahmad Sha Zair på de starka antiimperialistiska strömningarna i de konservativa pashtunområdena. Sayed Ishaq Gailani, som tillhör en av Afghanistans mest inflytelserika religiösa familjer, förväntas även han vinna sympatier i kölvattnet efter den allt mer påtagliga fientligheten mot USA. Tillsammans kan oppositionen komma att plocka en hel del missnöjesröster, men knappast tillräckligt för omkullkasta president Hamid Karzai som frambärs av det internationella samfundet.
Trots ett gediget motstånd från en i landet djupt rotad patriarkal struktur och hotbilden från konservativa grupper, finns det ändå kvinnor som utmanar traditionerna. Bland de sammanlagt 18 kandidaterna syns en kvinna, Masoude Jalal, som i sin valkampanj främst riktar sig till kvinnoorganisationer. Konservativa och fundamentalistiska hotar särskilt de kvinnliga väljarna till livet om de nyttjar sin rösträtt. Flickskolor och kvinnoorganisationer utsätts dagligen för bombhot och många kvinnor har tvingats hålla sig hemma pga av det överhängande hotet. Ändå beräknar man att drygt 40% av de mer än 10 miljoner människor som har registrerat sig inför valet är kvinnor. Det mod som de afghanska kvinnorna uppvisar är enastående och får omvärldens tafatthet att framstå med än tydligare konturer.
När talibanregimen föll utbrast omvärlden i ett rungande solidaritets rop. Aldrig mer skulle det afghanska folket få uppleva känslan av isolering och övergivenhet. Snabbt skulle bistånd in i landet för att sörja för återuppbyggnaden av det sargade landet. Men det utlovade internationella stödet har uteblivit. Sedan talibanregimensfall har över två miljarder dollar distribuerats in i Afghanistan. Enligt FN´s och världsbankens beräkningar behöver landet ytterligare mellan 13 och 19 miljarder dollar för att komma på fötter. Afghanistans budget för utveckling under 2003 var 1,8 miljarder dollar, men bara 529 dollar kom in från givarländerna. I en nyligen presenterad budget minskar det från USA utlovade biståndet med mer än häften. Endast 800 miljoner dollar satsas på återuppbyggnad och bekämpning av fattigdom, medan ca 11 miljarder dollar ska satsas på den amerikanska militärens jakt på al –Qaida och det som återstår av talibanstyrkorna.
Talibanregimens fall räknas till USA´s viktigaste framgångar i kampen mot al-Qaida och terrorismen och att den USA stödde Hamid Karzai kommer att ta hem segern är i stort sett redan ett faktum. Mitt uppe i det som med världssamfundets stöd skulle ha kunnat vara en omvälvande förändring i Afghanistans historia framstår omvärldens svek mot det afghanska folket som en svårbegriplig gåta. Trots att framtidsutsikterna för fredstider verkar grumlade, förmedlar ändå en afghanska väninna en slags hoppfullhet genom sin oförtrutna vilja att använda sin röst. ”Det där hoppet som gror i fredstider måste förvaltas väl”, förklarar hon över en knastrande telefonlinje från Kabul, ”för det är alltid lättare att vinna kriget än freden.”
onsdag, juli 14, 2004
Advokat i dagens Iran: ”En mardröm”
Under de senaste åren har den islamiska regimen i Iran fortsatt sin systematiska förföljelse av oliktänkande och från staten oberoende advokater genom hård kontroll, fängslanden och försvinnanden. De advokater som ändå trotsar regimens stränga regelverk riskerar att åtalas och fängslas för statsfientlig verksamhet genom en särskild domstol inrättad för att slutgiltigt rensa advokatsamfundet från oppositionella.
(Amnestypress)
(Amnestypress)
onsdag, juni 30, 2004
Det kurdiska ledarskapet sätts på prov
I ett brev till Vita huset för ett par veckor sedan påkallade kurdernas ledare Masoud Barzani och Jalal Talabani omvärldens uppmärksamhet. Med en förtäckt varning, inlindad i artighetsfraser riktad till den amerikanska regeringen, blottade de kurdiska ledarna sin oro inför maktöverlämnandet och det kurdiska folkets framtid.
(Göteborgsposten)
(Göteborgsposten)
tisdag, juni 29, 2004
Självständigheten i fjärran
Under en konferens på ABF huset i Stockholm arrangerad av KRG (Kurdistan regionala regering) fylls rummet snart upp av ett drygt hundratal kurdiska män, med undantag för ett tiotal kvinnor. Kvällens paneldebatt tar upp Kurdistans framtid i Irak och det aktuella maktöverlämnadet. Stämningen är påtagligt dämpad när Taha Barwary, representant för KRG, kommenterar de senaste händelserna Irak med en utslätad optimism som inte vill smitta av sig på de närvarande.
(Kristianstadsbladet)
(Kristianstadsbladet)
lördag, juni 05, 2004
Humanitär katastrof väntar återvändande afghaner
DET ÄR FÖRST NÄR SOLLJUSET ligger på och morgondimman lättat som man ser de trasiga tältdukarna med stora bleka bokstäver som bildar ordet UNHCR. Tältlägren som kransar Kabuls förtorer är inget annat än en humanitär katastrof. I lägret Chamani Babrak bor ca 120 familjer med 5 – 12 personer i varje tält. De flesta av barnen har inget minne av hemlandet Afghanistan efter en långvarig exil i Iran eller Pakistan.
(ETC Nätbilaga och Arbetaren)
Barn i flyktinglägret Chamani Babrak, Kabul dec 2003
(ETC Nätbilaga och Arbetaren)
Barn i flyktinglägret Chamani Babrak, Kabul dec 2003
onsdag, april 21, 2004
Med burkan som sköld i Kabul
KABULS GATOR FYLLS av indikationer på ett engagemang för kvinnors rättigheter. Byggnader bär skyltar med beteckningar som Ministeriet för kvinnors utbildning, Utvecklingsprogram för kvinnofrågor eller Departementet för kvinnors rättigheter. Sedan 2002 har flera hundra kvinnoorganisationer registrerats genom de statliga myndigheterna och fler står på kö för att godkännas. Men några kvinnor syns inte till i gatuvimlet.
(ETC - nätbilaga och Arbetaren)
(ETC - nätbilaga och Arbetaren)
lördag, januari 24, 2004
Under slöjan finns sanningen
I västerländsk media förekommer allt oftare en föreställning om att kvinnor i Afghanistan börjar återta sina positioner i samhället, att kvinnor börjar återgå till yrkesarbete och burqan sakta men säkert ersätts med sjal. Överallt på Kabuls gator möts man av indikationer på ett engagemang för kvinnors rättigheter.
(Kristianstadsbladet)
Afghanska kvinnor som just avslutat dagens studier på organisationen HPWO (Help to Poor Women´s Organisation) i Kabul
(Kristianstadsbladet)
Afghanska kvinnor som just avslutat dagens studier på organisationen HPWO (Help to Poor Women´s Organisation) i Kabul
onsdag, januari 07, 2004
Kvinnornas krav möts av mordhot
Under loya jirga, det afghanska storrådet, reste sig plötsligt en kvinna – Malalai Joya – och krävde att krigsherrarna skulle ställas inför rätta. Det gör man inte ostraffat i Afghanistan. Hon blev mordhotad. ”Malalai Joya satte ord på det som en tyst folkopinion hittills bara vågat tänka”, skriver Hanna Larsson och Leila Qaraee, nyss hemkomna från Kabul.
(Aftonbladet)
(Aftonbladet)
tisdag, januari 06, 2004
Zendagi migozarad - Livet går vidare
Zendagi migozarad - Livet går vidare
Hanna Larsson åkte till Afghanistan och träffade kvinnorna som
aldrig ger upp.
Ungefär ett år före den 11 september 2001 kunde talibanregimens representant för utrikespolitik fortfarande göra officiella stadsbesök i USA. Syftet var att marknadsföra det talibanstyrda Afghanistan och vinna omvärldens erkännande. Genom framträdanden på olika talkshows gjorde han klart för världspressen: "Jag är här för att slåss mot feministerna!" Trots skrämmande rapporter från en diven kvinnorörelse om brutala övergrepp mot kvinnor i Afghanistan, valde den amerikanska regeringen länge att vara tyst. Istället fokuserade man på affärsmöjligheter kring olja och gas, bekämpningen av opiumodling och terroristnätverket Al Qaidas utbredning, i sina frhandlingar med talibanerna.
Efter den 11 september blev kvinnoförtrycket plötsligt en av de främsta förevändningarna med vilka USA invaderade Afghanistan. Kvinnornas befrielse blev en angelägenhet för hela världen och man menade att den isolering och övergivenhet de afghanska kvinnorna hade upplevt nu var bruten. Men vad hände egentligen sedan?
I västerländska medier förekommer allt oftare en föreställning om att kvinnor i Afghanistan börjar återgå till yrkesarbete och att burkorna sakta men säkert börjar ersättas av sjalar. Och Kabuls gator är nu mycket riktigt fyllda av indikationer på ett engagemang för kvinnors rättigheter. Byggnader bär skyltar med beteckningar som Ministeriet för kvinnors utbildning, Utvecklingsprogram för kvinnofrågor eller Departementet för kvinnors rättigheter. Sedan 2002 har flera hundra kvinnoorganisationer registrerats genom de statliga myndigheterna och fler står på kö för att godkännas till omvärldens förtjusning. Men några kvinnoansikten syns fortfarande inte till på Kabuls gator.
Jag anländer till Kabul mitt under de intensiva förberedelserna inför tillfället då Afghanistans nya grundlag ska ratificeras. Tusentals kvinnor har under det senaste året mobiliserat i olika diskussionsforum, på konferenser och seminarier. Syftet har varit att lyfta upp frågan om kvinnors rättigheter inför de kommande förhandlingarna i Loya Jirga, det afghanska storrådet. Att President Hamid Karzai med stöd från USA kompromissar med konservativa krafter är ingen hemlighet. Många tvivlar på den amerikanska regeringens löften om en förändring av kvinnors livsvillkor.
I början vill jag, om än motvilligt, bära sjal för att det känns tryggare så. Under en middag med representanter från flera biståndsorganisationer, sitter jag bredvid Kent som arbetat med bistånd i Afghanistan under många år. Han förklarar vikten av att ta seden dit man kommer och visa respekt för den afghanska kulturen. För min reskamrat Leila är det ett principiellt beslut att inte bära sjal. Den egna erfarenheten av tvång gör hennes ställningstagande till en orubblig självklarhet. Ett sätt att visa respekt för de kvinnor som hellre skulle vilja vara utan. Men min osäkerhet består några dagar och jag rör mig naket bland buteljgröna och himmelsblå
burkor, med sjalen blygt uppdragen i nacken.
De första dagarna i Kabul tillbringar vi på en kvinnokonferens som tar plats i Cinema Park, en gammal biosalong tapetserad med indiska bioaffischer. Nätverket som anordnar konferensen startades under talibantiden av exilafghaner i USA och Frankrike. Många av de kvinnliga konferensdeltagarna har aldrig tidigare satt sin fot i en biograf. Latife har rest från provinsen Bamyan i sällskap av manliga släktingar och som för de flesta kvinnor vi möter betraktar hon det som en omöjlighet att röra sig fritt i det offentliga rummet. – Vi vågar inte, säger hon uppgivet. Vem kan skydda oss på vägarna mot övergrepp när alla säkerhetsåtgärder är koncentrerade till Kabul?
Tror amerikanerna att dom kan trygga tillvaron för oss genom att ockupera vår huvudstad?
Afghanistans historia utgörs av ett pärlband av motsättningar som alla haft avgörande betydelse för kvinnors livsvillkor. Under 1900-talet har modernitetsivrare i olika omgångar genomfört reformer som har främjat kvinnors ställning och delaktighet i samhällslivet, åtminstone i Kabul. Under 1960-talet antog Afghanistan en modern konstitution som vilade på ett ickereligiöst rättssystem överordnat den islamiska lagen.
På flera punkter talar den nya grundlagen för jämlikhet mellan kvinnor och män, men med tillägget att inget får strida mot islams principer. De flesta kvinnor vi möter är troende muslimer, men fruktar att en konservativ tillämpning av sharialagen nu har släppts in bakvägen och att kvinnoförtrycket åter har fått en laglig och religös status. Latife har mycket ringa förhoppningar om den nya författningen. Försiktigt kritiserar hon månggifte, tvångsgifte och misshandel av kvinnor, men undrar sedan nyfiket: – Är det verkligen sant att man kan förbjuda sådant?
Under konferensen diskuteras inom ramen för den nya grundlagen kvinnors rätt till högre utbildning och bättre mödravård. Man försöker definiera olika begrepp som medborgare och etnicitet. Vem är medborgare och vad betyder det? Frågeställningarna skapar polemik bland deltagarna och de underliggande etniska och religiösa konflikterna hotar att ta över diskussionen om kvinnors rättigheter. – Titta vad kriget har gjort med oss, utbrister någon i mikrofonen som vandrar runt i lokalen. Vi diskuterar mot varandra i stället för med varandra!
Men som genom ett under lyckas man genomföra det omöjliga. Hundratals afghanska kvinnor, många av dem analfabeter, har röstat fram ett gemensamt förslag från konferensens nätverk att lägga fram
för USA och FN inför förhandlingarna i Loya Jirgan. Rungande applåder ljuder i salongen. Stämningen är uppsluppen och förväntansfull. Utrymningen av lokalen liknar ett upplopp. En oformlig massa av trötta men skrattande kvinnor försöker ta sig ut ur biografen. Alla verkar på något sätt stärkta av en ny erfarenhet
och skyndar sig för att hinna hem innan mörkret faller.
Latife vecklar ut tygstycket hon burit i en plastpåse under armen hela dagen.– Det handlar inte om sedlighet eller religion, det känns bara tryggare så, säger hon och låter den himmelsblå burkan falla ner över ansiktet, bröstet och resten av kroppen. Latifes skratt klingar vackert när hon kastar upp det blå tygstycket
igen. – Den ger en känsla av skydd, säger hon och tittar bekymrat på oss. Förstår ni vad jag menar?
Och jag förstår verkligen vad hon menar efter att själv har upplevt den nakna känslan av osäkerhet på Kabuls gator. Latifes högklackade skor sjunker ner i smuts och damm. Hon slår avmätt på kjolslinningen med handen för att få bort det värsta dammet.
En intensiv tid med workshops och seminarier väntar mig och Leila under den närmaste månaden. Varje dag knyter vi kontakt med nya kvinnoorganisationer och enskilda kvinnoaktivister som är intresserade av erfarenhetsutbyten. Men den verklighet som börjar anta form är dyster och påminner inte alls om det vi kunnat läsa om i tidningarna. Den långsiktiga stabiliteten för landet som helhet och kvinnor i synnerhet, har inte kunnat garanteras på grund av växande osäkerhet och otillräckligt bistånd till återuppbyggandet av Afghanistan. Ganska snart efter talibanregimens fall började det ekonomiska biståndet från USA att sina och uppmärksamheten riktades istället mot Irak.
De flesta kvinnoaktivister vi möter menar att framtidsutsikterna för en liberalisering av kvinnors rättigheter redan är grumlade av den USA-stödda interimregeringens ogenerade allianser med konservativa
och fundamentalistiska krafter. "De afghanska kvinnornas rättigheter är inte förhandlingsbara" förklarade Colin Powell i november 2001. Kvinnoorganisationerna vi träffar ger inte mycket för detta uttalande. Många uttrycker stor oro för att det lilla stöd som finns ska minska och försvinna. Framför allt pekar de på det genomgripande behovet av utbildning och kunskap som idag nästan helt lyser med sin frånvaro.
Efter många studiebesök och diskussioner med kvinnoorganisationer visar det sig att engagemanget för kvinnofrågor generellt präglas av mycket konservativa värderingar, oavsett om initiativet är inhemskt
eller kommer utifrån. Såväl stödboenden och rådgivningscentrum, som radiokanaler och tidskrifter saknar en diskussion om kvinnors rättigheter. Tyvärr kan vi också konstatera att dessa värderingar i mångt och mycket upprätthålls av många biståndsorganisationers kulturrelativistiska utgångspunkter. Om man i allt för hög
utsträckning ser kvinnoförtrycket som internaliserat i den afghanska kulturen, finns risken att man på lång sikt bidrar till att upprätthålla de normer och värderingar som håller kvinnorna tillbaka. Detta eftersom man inte ens ger kvinnor möjlighet att göra anspråk på en störe frihet genom att inte tillåta sig att se längre än de gränser som sätts av dagens situation. I Kabul träffar vi de kvinnor vars tålamod börjar ta slut. Även om vägen till kvinnors verkliga frigörelse är lång och svår, kräver de ändå att bli sedda för det de tror på och strävar efter.
På trottoaren utanför vår bostad passerar dagligen grupper av unga studentskor. Fnissande sneglar de på oss när vi manhaftigt ropar till oss en taxi med våra blottade hår för att ta oss till dagens första programpunkt. – Haletan chetor ast azizan, hur mår ni kära? frågar Leila den mest nyfikna som hastigt gömmer ansiktet bakom en mörk chador. – Ni är inte afghaner, va?, frågar rösten bakom tygstycket och rör hastigt vid mitt hår. Ditt huvud är fritt. En sekund av hennes sinnesrörelse över våra bara huvuden räcker för att ge mig mod. Sjalen som nu vilar runt mina axlar känns för första gången rätt när vi kliver in i taxin som tar oss till Kabuls tingsrätt.
Mina arbetar som åklagare vid Kabuls tingsrätt och menar att det är vilseledande att använda burkan som avgörande signifikant för kvinnors radikalitet eller frigörelse. Många kvinnor använder burkan som en sköld mot yttervärlden, inte alls som en religiös symbol. – Koncentrera er på vad som finns under burkan istället, säger Mina.
Hon pekar med en yvig handrörelse mot två kvinnor iklädda burkor på gatan utanför fönstret. – Där hittar ni den sociala problematik som vi måste ta i tu med innan kvinnorna vågar ta av sig den. Där hittar ni de kvinnor som skrämts till tystnad av konservativa värderingar, de kvinnor som tvingas prostituera sig för sin överlevnad eller de änkor som tvingas tigga ihop till brödfödan för att försörja sin familj. Mina tvingades att sluta sitt arbete som åklagare när talibanerna kom till makten. – Det finns inte ord för den smärta som det innebär, säger Mina och
letar efter orden. – Att dag ut och dag in sitta inlåst innanför hemmets fyra väggar och känna hur livet rusar ifrån en. Jag brukade ofta sitta och titta ut på gården där barnen lekte. Jag såg hur de sköt på varandra med låtsasvapen, hur de lekte avrättningar och jag ville bara kräkas. Mina bestämde sig för att öppna en skola i lägenheten där hon bodde. Åtskilliga flickor har passerat genom Minas klasser. Skolmaterialet smugglade hon över gränsen mellan Afghanistan och Pakistan under burkan.
– Om jag var rädd?! Jag var fullkomligt skräckslagen. Men det finns inget värre än att dö långsamt. Jag bestämde mig för att fortsätta så långt det var möjligt. Månaderna gick men då kontrollerna blev allt mer frekventa blev Mina till slut tvungen att lämna Kabul för att tillbringa några år i flyktingläger i Pakistan. När talibanregimen föll återvände hon till sin familj i Kabul för att vara med att ställa saker och ting till rätta.
– Med stöd från internationella påtryckningar blev det ganska snart möjligt för oss att återvända till våra arbeten, berättar Mina. Men till vilket arbete? Den statliga myndigheten är utfattig och lönerna som utbetalas går inte att jämföra med de löner som afghaner som fått möjlighet att arbeta vid en utländsk NGO tjänar. – Kravet på kvinnlig representation är bara symbolisk, menar Mina och beskriver ingående den utbredda korruptionen som behärskar landet.
Medan vi fortfarande är kvar i Afghanistan antar Loya Jirgan delar av den nya grundlagen.
Hur mycket Mina än skulle vilja, tror hon inte att den nya grundlagen kommer att kunna påverka hennes arbete inom rättsväsendet. De allianser som sitter på makten idag dikterar villkoren för de anställdas uppdrag. – Glöm inte, säger Mina allvarligt, att de krafter som lemlästade kvinnor på öppna gator innan talibanregimen kom till makten är högst verksamma i öppna förhandlingar med regeringen. Men zendagi migozarad, livet går vidare, säger hon och stryker ett drag av hopplöshet från ansiktet.
Mina drömmer om att starta ett juridiskt rådgivningscenter för utsatta kvinnor och följer noggrant de rättegångar som rör unga kvinnors livssituation. Under de senaste åren har både Amnesty och UNIFEM regelbundet kommit med alarmerande rapporter om brott mot kvinnors rättigheter runt om i Afghanistan. Flickskolor sätts i brand, kvinnor fängslas för sedlighetsbrott och självmordsstatistiken toppas av unga kvinnor. Många unga flickor gifts bort mot sin vilja, ofta med mycket tragiska livsöden som påföljd.– Man uppskattar att hundratals unga kvinnor bränner sig till döds varje år, säger Mina och hänvisar till en av de första statliga utredningar som rör unga kvinnors livsvillkor. Bara i Herat, den största staden i västra Afghanistan, har minst 52 unga kvinnor bränt sig själva till döds under den senaste månaden. Den yngsta var 13 år gammal. – Det här är inget nytt fenomen i Afghanistan, tillägger hon, men många menar att antalet självmord har ökat dramatiskt bara under de
senaste åren. Mina tror att det har att göra med många unga kvinnors desillusion inför framtiden. Trots att Afghanistans nya konstitution nu fastställer lika rättigheter för män och kvinnor har inte situationen förändrats anmärkningsvärt i praktiken. – Pressen på de unga kvinnorna är fruktansvärd, säger Mina, och de har lärt sig vad frihet kan vara genom radio och tv. Att bränna sig blir ett sista desperat sätt att visa för omvärlden att de i själva verket inte har några rättigheter.
Mina har arbetet som åklagare i sammanlagt sju år och är utbildad vid Kabuls universitet. Mot bakgrund av den svåra situation som de afghanska kvinnorna befinner sig i ligger det nära till hands att fråga sig hur det överhuvudtaget är möjligt för en kvinna att nå en position som åklagare. – Det verkar vara lätt för omvärlden att glömma att Afghanistan har en komplex historia, säger Mina. Den historien sträcker sig mycket längre tillbaka i tiden än till tidpunkten då den första ryska stridvagnen rullade in på Kabuls gator 1978.
Mina påpekar att det vid sidan av den internationella närvarons krav på kvinnlig representation faktiskt finns en tradition av kvinnliga jurister inom det afghanska rättsväsendet.– Det här är inte första gången Afghanistan upplever en liberalisering av kvinnors rättigheter, och vi har sett hur snabbt det kan ändras. Inom loppet av några deccenier kan en och samma kvinna ha vandrat på en och samma gata i Kabul med sjal, utan sjal, med burka och med sjal igen.
Under 1980-talet kunde det kommuniststyrda Kabul dra nytta av kvinnorna för att fylla upp platser efter de män som brutalt hade rekryterats till armén. Enligt FN uppskattade man i början av 1990-talet att 70 procent av skollärarna, 50 procent av regeringstjänstemännen och 40 procent av läkarna i huvudstaden var kvinnor. Under sovjetockupationen av Afghanistan bidrog USA till den antisovjetiska islamistiska motståndsrörelsen, Mujaheddin, med 30 miljoner dollar per år. Under Reagan-administrationen ökade summan dramatiskt. 1989 hade USA understött Mujaheddin med sammanlagt 630 miljoner dollar. När de sovjetiska trupperna väl drog sig tillbaka, upphörde plötsligt pengaflödet från USA och lämnade afghanerna i hunger och nöd. Landet blev snart en tillflyktsort för internationella terrorister och narkotikahandlare. Kabul förvandlades till krigshärd mellan olika Mujaheddingrupper och stadens kvinnor föll snart offer för brutala våldtäkter och överfall. Inbördeskrigets kaos underlättade talibanernas snabba övertagande av makten över ett folk som desperat önskade sig
förändring.
När jag frågar Mina hur hon ser på USA:s närvaro i Afghanistan berättar hon först om när talibanerna 1996 rullade in i Kabul och drev Norra Alliansen på flykt. – Det var många som uttryckte stor glädje och dansade på gatorna. Folk var så trötta på de ständiga striderna. Hoppet är en märklig sak, suckar Mina. – Äntligen fred trodde vi, men istället fick betala ett mycket högt pris. Några veckor senare förbjöd talibanerna den traditionella
drakflygningen och introducerade offentliga avrättningar. Två år senare massakrerades tusentals hazarer i Mazar-e-sharif och afghanerna utgjorde tveklöst en av de största flyktinggrupperna i världen .
– På samma sätt välkomnade vi de amerikanska soldaterna, fortsätter Mina, vi var ett helt folk med självmordstankar, kan du föreställa dig det? Men det är vad som händer sedan som räknas. Alla vet att
Afghanistan bara är en bricka i ett världspolitiskt spel. Det har väl inte undgått någon att talibanerna var en elitstyrka som under många år skapats och tränats i koranskolor i Pakistan med stöd och finansiering från Pakistan, USA och Saudiarabien. – Hur kan vi lita på den hand som ena dagen göder fundamentalismen
och andra dagen vill krossa den? undrar Mina. – Idag påstår USA att de inte stödjer krigsherrarna. I själva verket vet alla att de allierar sig med olika lokala krigsherrar som belönas med vapen för sina insatser mot resterna av talibanstyrkor eller al-Qaida.
Jakten på al-Qaida har skördat många människors liv de senaste månaderna. – Fortfarande faller missiler från amerikanska flygplan över Afghanistan, påpekar Mina, kriget fortsätter i den tysta. Mina menar att vanliga människor ser med stor misstro på de amerikanska soldaterna, som ena dagen medverkar i återuppbyggnadsprojekt och andra dagar skickar missiler och gör skoningslösa räder i avlägsna byar. De amerikanska bombningarna lämnar tonvis med uran och tiotusentals outlösta klusterbomber som minor i naturen. Mina betonar dock att den utländska närvaron är enormt viktig och avgörande för Afghanistans framtid.
– Under talibanregimen var vi helt avskurna från resten av världen. Det får inte hända igen. Isoleringen, rädslan och hopplösheten har självklart påverkat vår tillit till omvärlden, säger Mina.
Efter fem veckors krigföring mot talibanerna kunde Laura Bush, USA:s första dam, triumferande utropa: "Tack vare våra militära framgångar i Afghanistan är kvinnorna inte längre instängda i sina hem. Kampen emot terrorismen är också en kamp för kvinnors rättigheter och värdighet." I dagsläget framstår dessa ord tämligen urvattnade och bleka. I början av året avslutades förhandlingarna i Loya Jirga. Med världssamfundets lyckönskningar ratificerades en grundlag, som rymmer skrämmande tvetydigheter vad det gäller kvinnors rättigheter. Att talibanerna störtades innebar inte att fundamentalismen upphörde. Tvärtom är risken överhängande att maktskiftet i landet bara innebar att en kvinnofientlig fundamentalistisk regim ersätts av en annan. Innan jag lämnar Mina frågar jag om hon kan känna något framtidshopp.
– Ärligt talat kan jag inte riktigt skilja på nu och då, svarar hon med antydan till ett trött leende. Det enda jag vet är att vi är här nu och zendagi migozarad, livet går vidare.
Hanna Larsson arbetar för rådgivnings- och kriscentret Kvinnors Nätverk
(Bang)
Hanna Larsson åkte till Afghanistan och träffade kvinnorna som
aldrig ger upp.
Ungefär ett år före den 11 september 2001 kunde talibanregimens representant för utrikespolitik fortfarande göra officiella stadsbesök i USA. Syftet var att marknadsföra det talibanstyrda Afghanistan och vinna omvärldens erkännande. Genom framträdanden på olika talkshows gjorde han klart för världspressen: "Jag är här för att slåss mot feministerna!" Trots skrämmande rapporter från en diven kvinnorörelse om brutala övergrepp mot kvinnor i Afghanistan, valde den amerikanska regeringen länge att vara tyst. Istället fokuserade man på affärsmöjligheter kring olja och gas, bekämpningen av opiumodling och terroristnätverket Al Qaidas utbredning, i sina frhandlingar med talibanerna.
Efter den 11 september blev kvinnoförtrycket plötsligt en av de främsta förevändningarna med vilka USA invaderade Afghanistan. Kvinnornas befrielse blev en angelägenhet för hela världen och man menade att den isolering och övergivenhet de afghanska kvinnorna hade upplevt nu var bruten. Men vad hände egentligen sedan?
I västerländska medier förekommer allt oftare en föreställning om att kvinnor i Afghanistan börjar återgå till yrkesarbete och att burkorna sakta men säkert börjar ersättas av sjalar. Och Kabuls gator är nu mycket riktigt fyllda av indikationer på ett engagemang för kvinnors rättigheter. Byggnader bär skyltar med beteckningar som Ministeriet för kvinnors utbildning, Utvecklingsprogram för kvinnofrågor eller Departementet för kvinnors rättigheter. Sedan 2002 har flera hundra kvinnoorganisationer registrerats genom de statliga myndigheterna och fler står på kö för att godkännas till omvärldens förtjusning. Men några kvinnoansikten syns fortfarande inte till på Kabuls gator.
Jag anländer till Kabul mitt under de intensiva förberedelserna inför tillfället då Afghanistans nya grundlag ska ratificeras. Tusentals kvinnor har under det senaste året mobiliserat i olika diskussionsforum, på konferenser och seminarier. Syftet har varit att lyfta upp frågan om kvinnors rättigheter inför de kommande förhandlingarna i Loya Jirga, det afghanska storrådet. Att President Hamid Karzai med stöd från USA kompromissar med konservativa krafter är ingen hemlighet. Många tvivlar på den amerikanska regeringens löften om en förändring av kvinnors livsvillkor.
I början vill jag, om än motvilligt, bära sjal för att det känns tryggare så. Under en middag med representanter från flera biståndsorganisationer, sitter jag bredvid Kent som arbetat med bistånd i Afghanistan under många år. Han förklarar vikten av att ta seden dit man kommer och visa respekt för den afghanska kulturen. För min reskamrat Leila är det ett principiellt beslut att inte bära sjal. Den egna erfarenheten av tvång gör hennes ställningstagande till en orubblig självklarhet. Ett sätt att visa respekt för de kvinnor som hellre skulle vilja vara utan. Men min osäkerhet består några dagar och jag rör mig naket bland buteljgröna och himmelsblå
burkor, med sjalen blygt uppdragen i nacken.
De första dagarna i Kabul tillbringar vi på en kvinnokonferens som tar plats i Cinema Park, en gammal biosalong tapetserad med indiska bioaffischer. Nätverket som anordnar konferensen startades under talibantiden av exilafghaner i USA och Frankrike. Många av de kvinnliga konferensdeltagarna har aldrig tidigare satt sin fot i en biograf. Latife har rest från provinsen Bamyan i sällskap av manliga släktingar och som för de flesta kvinnor vi möter betraktar hon det som en omöjlighet att röra sig fritt i det offentliga rummet. – Vi vågar inte, säger hon uppgivet. Vem kan skydda oss på vägarna mot övergrepp när alla säkerhetsåtgärder är koncentrerade till Kabul?
Tror amerikanerna att dom kan trygga tillvaron för oss genom att ockupera vår huvudstad?
Afghanistans historia utgörs av ett pärlband av motsättningar som alla haft avgörande betydelse för kvinnors livsvillkor. Under 1900-talet har modernitetsivrare i olika omgångar genomfört reformer som har främjat kvinnors ställning och delaktighet i samhällslivet, åtminstone i Kabul. Under 1960-talet antog Afghanistan en modern konstitution som vilade på ett ickereligiöst rättssystem överordnat den islamiska lagen.
På flera punkter talar den nya grundlagen för jämlikhet mellan kvinnor och män, men med tillägget att inget får strida mot islams principer. De flesta kvinnor vi möter är troende muslimer, men fruktar att en konservativ tillämpning av sharialagen nu har släppts in bakvägen och att kvinnoförtrycket åter har fått en laglig och religös status. Latife har mycket ringa förhoppningar om den nya författningen. Försiktigt kritiserar hon månggifte, tvångsgifte och misshandel av kvinnor, men undrar sedan nyfiket: – Är det verkligen sant att man kan förbjuda sådant?
Under konferensen diskuteras inom ramen för den nya grundlagen kvinnors rätt till högre utbildning och bättre mödravård. Man försöker definiera olika begrepp som medborgare och etnicitet. Vem är medborgare och vad betyder det? Frågeställningarna skapar polemik bland deltagarna och de underliggande etniska och religiösa konflikterna hotar att ta över diskussionen om kvinnors rättigheter. – Titta vad kriget har gjort med oss, utbrister någon i mikrofonen som vandrar runt i lokalen. Vi diskuterar mot varandra i stället för med varandra!
Men som genom ett under lyckas man genomföra det omöjliga. Hundratals afghanska kvinnor, många av dem analfabeter, har röstat fram ett gemensamt förslag från konferensens nätverk att lägga fram
för USA och FN inför förhandlingarna i Loya Jirgan. Rungande applåder ljuder i salongen. Stämningen är uppsluppen och förväntansfull. Utrymningen av lokalen liknar ett upplopp. En oformlig massa av trötta men skrattande kvinnor försöker ta sig ut ur biografen. Alla verkar på något sätt stärkta av en ny erfarenhet
och skyndar sig för att hinna hem innan mörkret faller.
Latife vecklar ut tygstycket hon burit i en plastpåse under armen hela dagen.– Det handlar inte om sedlighet eller religion, det känns bara tryggare så, säger hon och låter den himmelsblå burkan falla ner över ansiktet, bröstet och resten av kroppen. Latifes skratt klingar vackert när hon kastar upp det blå tygstycket
igen. – Den ger en känsla av skydd, säger hon och tittar bekymrat på oss. Förstår ni vad jag menar?
Och jag förstår verkligen vad hon menar efter att själv har upplevt den nakna känslan av osäkerhet på Kabuls gator. Latifes högklackade skor sjunker ner i smuts och damm. Hon slår avmätt på kjolslinningen med handen för att få bort det värsta dammet.
En intensiv tid med workshops och seminarier väntar mig och Leila under den närmaste månaden. Varje dag knyter vi kontakt med nya kvinnoorganisationer och enskilda kvinnoaktivister som är intresserade av erfarenhetsutbyten. Men den verklighet som börjar anta form är dyster och påminner inte alls om det vi kunnat läsa om i tidningarna. Den långsiktiga stabiliteten för landet som helhet och kvinnor i synnerhet, har inte kunnat garanteras på grund av växande osäkerhet och otillräckligt bistånd till återuppbyggandet av Afghanistan. Ganska snart efter talibanregimens fall började det ekonomiska biståndet från USA att sina och uppmärksamheten riktades istället mot Irak.
De flesta kvinnoaktivister vi möter menar att framtidsutsikterna för en liberalisering av kvinnors rättigheter redan är grumlade av den USA-stödda interimregeringens ogenerade allianser med konservativa
och fundamentalistiska krafter. "De afghanska kvinnornas rättigheter är inte förhandlingsbara" förklarade Colin Powell i november 2001. Kvinnoorganisationerna vi träffar ger inte mycket för detta uttalande. Många uttrycker stor oro för att det lilla stöd som finns ska minska och försvinna. Framför allt pekar de på det genomgripande behovet av utbildning och kunskap som idag nästan helt lyser med sin frånvaro.
Efter många studiebesök och diskussioner med kvinnoorganisationer visar det sig att engagemanget för kvinnofrågor generellt präglas av mycket konservativa värderingar, oavsett om initiativet är inhemskt
eller kommer utifrån. Såväl stödboenden och rådgivningscentrum, som radiokanaler och tidskrifter saknar en diskussion om kvinnors rättigheter. Tyvärr kan vi också konstatera att dessa värderingar i mångt och mycket upprätthålls av många biståndsorganisationers kulturrelativistiska utgångspunkter. Om man i allt för hög
utsträckning ser kvinnoförtrycket som internaliserat i den afghanska kulturen, finns risken att man på lång sikt bidrar till att upprätthålla de normer och värderingar som håller kvinnorna tillbaka. Detta eftersom man inte ens ger kvinnor möjlighet att göra anspråk på en störe frihet genom att inte tillåta sig att se längre än de gränser som sätts av dagens situation. I Kabul träffar vi de kvinnor vars tålamod börjar ta slut. Även om vägen till kvinnors verkliga frigörelse är lång och svår, kräver de ändå att bli sedda för det de tror på och strävar efter.
På trottoaren utanför vår bostad passerar dagligen grupper av unga studentskor. Fnissande sneglar de på oss när vi manhaftigt ropar till oss en taxi med våra blottade hår för att ta oss till dagens första programpunkt. – Haletan chetor ast azizan, hur mår ni kära? frågar Leila den mest nyfikna som hastigt gömmer ansiktet bakom en mörk chador. – Ni är inte afghaner, va?, frågar rösten bakom tygstycket och rör hastigt vid mitt hår. Ditt huvud är fritt. En sekund av hennes sinnesrörelse över våra bara huvuden räcker för att ge mig mod. Sjalen som nu vilar runt mina axlar känns för första gången rätt när vi kliver in i taxin som tar oss till Kabuls tingsrätt.
Mina arbetar som åklagare vid Kabuls tingsrätt och menar att det är vilseledande att använda burkan som avgörande signifikant för kvinnors radikalitet eller frigörelse. Många kvinnor använder burkan som en sköld mot yttervärlden, inte alls som en religiös symbol. – Koncentrera er på vad som finns under burkan istället, säger Mina.
Hon pekar med en yvig handrörelse mot två kvinnor iklädda burkor på gatan utanför fönstret. – Där hittar ni den sociala problematik som vi måste ta i tu med innan kvinnorna vågar ta av sig den. Där hittar ni de kvinnor som skrämts till tystnad av konservativa värderingar, de kvinnor som tvingas prostituera sig för sin överlevnad eller de änkor som tvingas tigga ihop till brödfödan för att försörja sin familj. Mina tvingades att sluta sitt arbete som åklagare när talibanerna kom till makten. – Det finns inte ord för den smärta som det innebär, säger Mina och
letar efter orden. – Att dag ut och dag in sitta inlåst innanför hemmets fyra väggar och känna hur livet rusar ifrån en. Jag brukade ofta sitta och titta ut på gården där barnen lekte. Jag såg hur de sköt på varandra med låtsasvapen, hur de lekte avrättningar och jag ville bara kräkas. Mina bestämde sig för att öppna en skola i lägenheten där hon bodde. Åtskilliga flickor har passerat genom Minas klasser. Skolmaterialet smugglade hon över gränsen mellan Afghanistan och Pakistan under burkan.
– Om jag var rädd?! Jag var fullkomligt skräckslagen. Men det finns inget värre än att dö långsamt. Jag bestämde mig för att fortsätta så långt det var möjligt. Månaderna gick men då kontrollerna blev allt mer frekventa blev Mina till slut tvungen att lämna Kabul för att tillbringa några år i flyktingläger i Pakistan. När talibanregimen föll återvände hon till sin familj i Kabul för att vara med att ställa saker och ting till rätta.
– Med stöd från internationella påtryckningar blev det ganska snart möjligt för oss att återvända till våra arbeten, berättar Mina. Men till vilket arbete? Den statliga myndigheten är utfattig och lönerna som utbetalas går inte att jämföra med de löner som afghaner som fått möjlighet att arbeta vid en utländsk NGO tjänar. – Kravet på kvinnlig representation är bara symbolisk, menar Mina och beskriver ingående den utbredda korruptionen som behärskar landet.
Medan vi fortfarande är kvar i Afghanistan antar Loya Jirgan delar av den nya grundlagen.
Hur mycket Mina än skulle vilja, tror hon inte att den nya grundlagen kommer att kunna påverka hennes arbete inom rättsväsendet. De allianser som sitter på makten idag dikterar villkoren för de anställdas uppdrag. – Glöm inte, säger Mina allvarligt, att de krafter som lemlästade kvinnor på öppna gator innan talibanregimen kom till makten är högst verksamma i öppna förhandlingar med regeringen. Men zendagi migozarad, livet går vidare, säger hon och stryker ett drag av hopplöshet från ansiktet.
Mina drömmer om att starta ett juridiskt rådgivningscenter för utsatta kvinnor och följer noggrant de rättegångar som rör unga kvinnors livssituation. Under de senaste åren har både Amnesty och UNIFEM regelbundet kommit med alarmerande rapporter om brott mot kvinnors rättigheter runt om i Afghanistan. Flickskolor sätts i brand, kvinnor fängslas för sedlighetsbrott och självmordsstatistiken toppas av unga kvinnor. Många unga flickor gifts bort mot sin vilja, ofta med mycket tragiska livsöden som påföljd.– Man uppskattar att hundratals unga kvinnor bränner sig till döds varje år, säger Mina och hänvisar till en av de första statliga utredningar som rör unga kvinnors livsvillkor. Bara i Herat, den största staden i västra Afghanistan, har minst 52 unga kvinnor bränt sig själva till döds under den senaste månaden. Den yngsta var 13 år gammal. – Det här är inget nytt fenomen i Afghanistan, tillägger hon, men många menar att antalet självmord har ökat dramatiskt bara under de
senaste åren. Mina tror att det har att göra med många unga kvinnors desillusion inför framtiden. Trots att Afghanistans nya konstitution nu fastställer lika rättigheter för män och kvinnor har inte situationen förändrats anmärkningsvärt i praktiken. – Pressen på de unga kvinnorna är fruktansvärd, säger Mina, och de har lärt sig vad frihet kan vara genom radio och tv. Att bränna sig blir ett sista desperat sätt att visa för omvärlden att de i själva verket inte har några rättigheter.
Mina har arbetet som åklagare i sammanlagt sju år och är utbildad vid Kabuls universitet. Mot bakgrund av den svåra situation som de afghanska kvinnorna befinner sig i ligger det nära till hands att fråga sig hur det överhuvudtaget är möjligt för en kvinna att nå en position som åklagare. – Det verkar vara lätt för omvärlden att glömma att Afghanistan har en komplex historia, säger Mina. Den historien sträcker sig mycket längre tillbaka i tiden än till tidpunkten då den första ryska stridvagnen rullade in på Kabuls gator 1978.
Mina påpekar att det vid sidan av den internationella närvarons krav på kvinnlig representation faktiskt finns en tradition av kvinnliga jurister inom det afghanska rättsväsendet.– Det här är inte första gången Afghanistan upplever en liberalisering av kvinnors rättigheter, och vi har sett hur snabbt det kan ändras. Inom loppet av några deccenier kan en och samma kvinna ha vandrat på en och samma gata i Kabul med sjal, utan sjal, med burka och med sjal igen.
Under 1980-talet kunde det kommuniststyrda Kabul dra nytta av kvinnorna för att fylla upp platser efter de män som brutalt hade rekryterats till armén. Enligt FN uppskattade man i början av 1990-talet att 70 procent av skollärarna, 50 procent av regeringstjänstemännen och 40 procent av läkarna i huvudstaden var kvinnor. Under sovjetockupationen av Afghanistan bidrog USA till den antisovjetiska islamistiska motståndsrörelsen, Mujaheddin, med 30 miljoner dollar per år. Under Reagan-administrationen ökade summan dramatiskt. 1989 hade USA understött Mujaheddin med sammanlagt 630 miljoner dollar. När de sovjetiska trupperna väl drog sig tillbaka, upphörde plötsligt pengaflödet från USA och lämnade afghanerna i hunger och nöd. Landet blev snart en tillflyktsort för internationella terrorister och narkotikahandlare. Kabul förvandlades till krigshärd mellan olika Mujaheddingrupper och stadens kvinnor föll snart offer för brutala våldtäkter och överfall. Inbördeskrigets kaos underlättade talibanernas snabba övertagande av makten över ett folk som desperat önskade sig
förändring.
När jag frågar Mina hur hon ser på USA:s närvaro i Afghanistan berättar hon först om när talibanerna 1996 rullade in i Kabul och drev Norra Alliansen på flykt. – Det var många som uttryckte stor glädje och dansade på gatorna. Folk var så trötta på de ständiga striderna. Hoppet är en märklig sak, suckar Mina. – Äntligen fred trodde vi, men istället fick betala ett mycket högt pris. Några veckor senare förbjöd talibanerna den traditionella
drakflygningen och introducerade offentliga avrättningar. Två år senare massakrerades tusentals hazarer i Mazar-e-sharif och afghanerna utgjorde tveklöst en av de största flyktinggrupperna i världen .
– På samma sätt välkomnade vi de amerikanska soldaterna, fortsätter Mina, vi var ett helt folk med självmordstankar, kan du föreställa dig det? Men det är vad som händer sedan som räknas. Alla vet att
Afghanistan bara är en bricka i ett världspolitiskt spel. Det har väl inte undgått någon att talibanerna var en elitstyrka som under många år skapats och tränats i koranskolor i Pakistan med stöd och finansiering från Pakistan, USA och Saudiarabien. – Hur kan vi lita på den hand som ena dagen göder fundamentalismen
och andra dagen vill krossa den? undrar Mina. – Idag påstår USA att de inte stödjer krigsherrarna. I själva verket vet alla att de allierar sig med olika lokala krigsherrar som belönas med vapen för sina insatser mot resterna av talibanstyrkor eller al-Qaida.
Jakten på al-Qaida har skördat många människors liv de senaste månaderna. – Fortfarande faller missiler från amerikanska flygplan över Afghanistan, påpekar Mina, kriget fortsätter i den tysta. Mina menar att vanliga människor ser med stor misstro på de amerikanska soldaterna, som ena dagen medverkar i återuppbyggnadsprojekt och andra dagar skickar missiler och gör skoningslösa räder i avlägsna byar. De amerikanska bombningarna lämnar tonvis med uran och tiotusentals outlösta klusterbomber som minor i naturen. Mina betonar dock att den utländska närvaron är enormt viktig och avgörande för Afghanistans framtid.
– Under talibanregimen var vi helt avskurna från resten av världen. Det får inte hända igen. Isoleringen, rädslan och hopplösheten har självklart påverkat vår tillit till omvärlden, säger Mina.
Efter fem veckors krigföring mot talibanerna kunde Laura Bush, USA:s första dam, triumferande utropa: "Tack vare våra militära framgångar i Afghanistan är kvinnorna inte längre instängda i sina hem. Kampen emot terrorismen är också en kamp för kvinnors rättigheter och värdighet." I dagsläget framstår dessa ord tämligen urvattnade och bleka. I början av året avslutades förhandlingarna i Loya Jirga. Med världssamfundets lyckönskningar ratificerades en grundlag, som rymmer skrämmande tvetydigheter vad det gäller kvinnors rättigheter. Att talibanerna störtades innebar inte att fundamentalismen upphörde. Tvärtom är risken överhängande att maktskiftet i landet bara innebar att en kvinnofientlig fundamentalistisk regim ersätts av en annan. Innan jag lämnar Mina frågar jag om hon kan känna något framtidshopp.
– Ärligt talat kan jag inte riktigt skilja på nu och då, svarar hon med antydan till ett trött leende. Det enda jag vet är att vi är här nu och zendagi migozarad, livet går vidare.
Hanna Larsson arbetar för rådgivnings- och kriscentret Kvinnors Nätverk
(Bang)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)