(Kristianstadsbladet)
Afghanska kvinnor som just avslutat dagens studier på organisationen HPWO (Help to Poor Women´s Organisation) i Kabul
lördag, januari 24, 2004
Under slöjan finns sanningen
I västerländsk media förekommer allt oftare en föreställning om att kvinnor i Afghanistan börjar återta sina positioner i samhället, att kvinnor börjar återgå till yrkesarbete och burqan sakta men säkert ersätts med sjal. Överallt på Kabuls gator möts man av indikationer på ett engagemang för kvinnors rättigheter.
(Kristianstadsbladet)
Afghanska kvinnor som just avslutat dagens studier på organisationen HPWO (Help to Poor Women´s Organisation) i Kabul
(Kristianstadsbladet)
Afghanska kvinnor som just avslutat dagens studier på organisationen HPWO (Help to Poor Women´s Organisation) i Kabul
onsdag, januari 07, 2004
Kvinnornas krav möts av mordhot
Under loya jirga, det afghanska storrådet, reste sig plötsligt en kvinna – Malalai Joya – och krävde att krigsherrarna skulle ställas inför rätta. Det gör man inte ostraffat i Afghanistan. Hon blev mordhotad. ”Malalai Joya satte ord på det som en tyst folkopinion hittills bara vågat tänka”, skriver Hanna Larsson och Leila Qaraee, nyss hemkomna från Kabul.
(Aftonbladet)
(Aftonbladet)
tisdag, januari 06, 2004
Zendagi migozarad - Livet går vidare
Zendagi migozarad - Livet går vidare
Hanna Larsson åkte till Afghanistan och träffade kvinnorna som
aldrig ger upp.
Ungefär ett år före den 11 september 2001 kunde talibanregimens representant för utrikespolitik fortfarande göra officiella stadsbesök i USA. Syftet var att marknadsföra det talibanstyrda Afghanistan och vinna omvärldens erkännande. Genom framträdanden på olika talkshows gjorde han klart för världspressen: "Jag är här för att slåss mot feministerna!" Trots skrämmande rapporter från en diven kvinnorörelse om brutala övergrepp mot kvinnor i Afghanistan, valde den amerikanska regeringen länge att vara tyst. Istället fokuserade man på affärsmöjligheter kring olja och gas, bekämpningen av opiumodling och terroristnätverket Al Qaidas utbredning, i sina frhandlingar med talibanerna.
Efter den 11 september blev kvinnoförtrycket plötsligt en av de främsta förevändningarna med vilka USA invaderade Afghanistan. Kvinnornas befrielse blev en angelägenhet för hela världen och man menade att den isolering och övergivenhet de afghanska kvinnorna hade upplevt nu var bruten. Men vad hände egentligen sedan?
I västerländska medier förekommer allt oftare en föreställning om att kvinnor i Afghanistan börjar återgå till yrkesarbete och att burkorna sakta men säkert börjar ersättas av sjalar. Och Kabuls gator är nu mycket riktigt fyllda av indikationer på ett engagemang för kvinnors rättigheter. Byggnader bär skyltar med beteckningar som Ministeriet för kvinnors utbildning, Utvecklingsprogram för kvinnofrågor eller Departementet för kvinnors rättigheter. Sedan 2002 har flera hundra kvinnoorganisationer registrerats genom de statliga myndigheterna och fler står på kö för att godkännas till omvärldens förtjusning. Men några kvinnoansikten syns fortfarande inte till på Kabuls gator.
Jag anländer till Kabul mitt under de intensiva förberedelserna inför tillfället då Afghanistans nya grundlag ska ratificeras. Tusentals kvinnor har under det senaste året mobiliserat i olika diskussionsforum, på konferenser och seminarier. Syftet har varit att lyfta upp frågan om kvinnors rättigheter inför de kommande förhandlingarna i Loya Jirga, det afghanska storrådet. Att President Hamid Karzai med stöd från USA kompromissar med konservativa krafter är ingen hemlighet. Många tvivlar på den amerikanska regeringens löften om en förändring av kvinnors livsvillkor.
I början vill jag, om än motvilligt, bära sjal för att det känns tryggare så. Under en middag med representanter från flera biståndsorganisationer, sitter jag bredvid Kent som arbetat med bistånd i Afghanistan under många år. Han förklarar vikten av att ta seden dit man kommer och visa respekt för den afghanska kulturen. För min reskamrat Leila är det ett principiellt beslut att inte bära sjal. Den egna erfarenheten av tvång gör hennes ställningstagande till en orubblig självklarhet. Ett sätt att visa respekt för de kvinnor som hellre skulle vilja vara utan. Men min osäkerhet består några dagar och jag rör mig naket bland buteljgröna och himmelsblå
burkor, med sjalen blygt uppdragen i nacken.
De första dagarna i Kabul tillbringar vi på en kvinnokonferens som tar plats i Cinema Park, en gammal biosalong tapetserad med indiska bioaffischer. Nätverket som anordnar konferensen startades under talibantiden av exilafghaner i USA och Frankrike. Många av de kvinnliga konferensdeltagarna har aldrig tidigare satt sin fot i en biograf. Latife har rest från provinsen Bamyan i sällskap av manliga släktingar och som för de flesta kvinnor vi möter betraktar hon det som en omöjlighet att röra sig fritt i det offentliga rummet. – Vi vågar inte, säger hon uppgivet. Vem kan skydda oss på vägarna mot övergrepp när alla säkerhetsåtgärder är koncentrerade till Kabul?
Tror amerikanerna att dom kan trygga tillvaron för oss genom att ockupera vår huvudstad?
Afghanistans historia utgörs av ett pärlband av motsättningar som alla haft avgörande betydelse för kvinnors livsvillkor. Under 1900-talet har modernitetsivrare i olika omgångar genomfört reformer som har främjat kvinnors ställning och delaktighet i samhällslivet, åtminstone i Kabul. Under 1960-talet antog Afghanistan en modern konstitution som vilade på ett ickereligiöst rättssystem överordnat den islamiska lagen.
På flera punkter talar den nya grundlagen för jämlikhet mellan kvinnor och män, men med tillägget att inget får strida mot islams principer. De flesta kvinnor vi möter är troende muslimer, men fruktar att en konservativ tillämpning av sharialagen nu har släppts in bakvägen och att kvinnoförtrycket åter har fått en laglig och religös status. Latife har mycket ringa förhoppningar om den nya författningen. Försiktigt kritiserar hon månggifte, tvångsgifte och misshandel av kvinnor, men undrar sedan nyfiket: – Är det verkligen sant att man kan förbjuda sådant?
Under konferensen diskuteras inom ramen för den nya grundlagen kvinnors rätt till högre utbildning och bättre mödravård. Man försöker definiera olika begrepp som medborgare och etnicitet. Vem är medborgare och vad betyder det? Frågeställningarna skapar polemik bland deltagarna och de underliggande etniska och religiösa konflikterna hotar att ta över diskussionen om kvinnors rättigheter. – Titta vad kriget har gjort med oss, utbrister någon i mikrofonen som vandrar runt i lokalen. Vi diskuterar mot varandra i stället för med varandra!
Men som genom ett under lyckas man genomföra det omöjliga. Hundratals afghanska kvinnor, många av dem analfabeter, har röstat fram ett gemensamt förslag från konferensens nätverk att lägga fram
för USA och FN inför förhandlingarna i Loya Jirgan. Rungande applåder ljuder i salongen. Stämningen är uppsluppen och förväntansfull. Utrymningen av lokalen liknar ett upplopp. En oformlig massa av trötta men skrattande kvinnor försöker ta sig ut ur biografen. Alla verkar på något sätt stärkta av en ny erfarenhet
och skyndar sig för att hinna hem innan mörkret faller.
Latife vecklar ut tygstycket hon burit i en plastpåse under armen hela dagen.– Det handlar inte om sedlighet eller religion, det känns bara tryggare så, säger hon och låter den himmelsblå burkan falla ner över ansiktet, bröstet och resten av kroppen. Latifes skratt klingar vackert när hon kastar upp det blå tygstycket
igen. – Den ger en känsla av skydd, säger hon och tittar bekymrat på oss. Förstår ni vad jag menar?
Och jag förstår verkligen vad hon menar efter att själv har upplevt den nakna känslan av osäkerhet på Kabuls gator. Latifes högklackade skor sjunker ner i smuts och damm. Hon slår avmätt på kjolslinningen med handen för att få bort det värsta dammet.
En intensiv tid med workshops och seminarier väntar mig och Leila under den närmaste månaden. Varje dag knyter vi kontakt med nya kvinnoorganisationer och enskilda kvinnoaktivister som är intresserade av erfarenhetsutbyten. Men den verklighet som börjar anta form är dyster och påminner inte alls om det vi kunnat läsa om i tidningarna. Den långsiktiga stabiliteten för landet som helhet och kvinnor i synnerhet, har inte kunnat garanteras på grund av växande osäkerhet och otillräckligt bistånd till återuppbyggandet av Afghanistan. Ganska snart efter talibanregimens fall började det ekonomiska biståndet från USA att sina och uppmärksamheten riktades istället mot Irak.
De flesta kvinnoaktivister vi möter menar att framtidsutsikterna för en liberalisering av kvinnors rättigheter redan är grumlade av den USA-stödda interimregeringens ogenerade allianser med konservativa
och fundamentalistiska krafter. "De afghanska kvinnornas rättigheter är inte förhandlingsbara" förklarade Colin Powell i november 2001. Kvinnoorganisationerna vi träffar ger inte mycket för detta uttalande. Många uttrycker stor oro för att det lilla stöd som finns ska minska och försvinna. Framför allt pekar de på det genomgripande behovet av utbildning och kunskap som idag nästan helt lyser med sin frånvaro.
Efter många studiebesök och diskussioner med kvinnoorganisationer visar det sig att engagemanget för kvinnofrågor generellt präglas av mycket konservativa värderingar, oavsett om initiativet är inhemskt
eller kommer utifrån. Såväl stödboenden och rådgivningscentrum, som radiokanaler och tidskrifter saknar en diskussion om kvinnors rättigheter. Tyvärr kan vi också konstatera att dessa värderingar i mångt och mycket upprätthålls av många biståndsorganisationers kulturrelativistiska utgångspunkter. Om man i allt för hög
utsträckning ser kvinnoförtrycket som internaliserat i den afghanska kulturen, finns risken att man på lång sikt bidrar till att upprätthålla de normer och värderingar som håller kvinnorna tillbaka. Detta eftersom man inte ens ger kvinnor möjlighet att göra anspråk på en störe frihet genom att inte tillåta sig att se längre än de gränser som sätts av dagens situation. I Kabul träffar vi de kvinnor vars tålamod börjar ta slut. Även om vägen till kvinnors verkliga frigörelse är lång och svår, kräver de ändå att bli sedda för det de tror på och strävar efter.
På trottoaren utanför vår bostad passerar dagligen grupper av unga studentskor. Fnissande sneglar de på oss när vi manhaftigt ropar till oss en taxi med våra blottade hår för att ta oss till dagens första programpunkt. – Haletan chetor ast azizan, hur mår ni kära? frågar Leila den mest nyfikna som hastigt gömmer ansiktet bakom en mörk chador. – Ni är inte afghaner, va?, frågar rösten bakom tygstycket och rör hastigt vid mitt hår. Ditt huvud är fritt. En sekund av hennes sinnesrörelse över våra bara huvuden räcker för att ge mig mod. Sjalen som nu vilar runt mina axlar känns för första gången rätt när vi kliver in i taxin som tar oss till Kabuls tingsrätt.
Mina arbetar som åklagare vid Kabuls tingsrätt och menar att det är vilseledande att använda burkan som avgörande signifikant för kvinnors radikalitet eller frigörelse. Många kvinnor använder burkan som en sköld mot yttervärlden, inte alls som en religiös symbol. – Koncentrera er på vad som finns under burkan istället, säger Mina.
Hon pekar med en yvig handrörelse mot två kvinnor iklädda burkor på gatan utanför fönstret. – Där hittar ni den sociala problematik som vi måste ta i tu med innan kvinnorna vågar ta av sig den. Där hittar ni de kvinnor som skrämts till tystnad av konservativa värderingar, de kvinnor som tvingas prostituera sig för sin överlevnad eller de änkor som tvingas tigga ihop till brödfödan för att försörja sin familj. Mina tvingades att sluta sitt arbete som åklagare när talibanerna kom till makten. – Det finns inte ord för den smärta som det innebär, säger Mina och
letar efter orden. – Att dag ut och dag in sitta inlåst innanför hemmets fyra väggar och känna hur livet rusar ifrån en. Jag brukade ofta sitta och titta ut på gården där barnen lekte. Jag såg hur de sköt på varandra med låtsasvapen, hur de lekte avrättningar och jag ville bara kräkas. Mina bestämde sig för att öppna en skola i lägenheten där hon bodde. Åtskilliga flickor har passerat genom Minas klasser. Skolmaterialet smugglade hon över gränsen mellan Afghanistan och Pakistan under burkan.
– Om jag var rädd?! Jag var fullkomligt skräckslagen. Men det finns inget värre än att dö långsamt. Jag bestämde mig för att fortsätta så långt det var möjligt. Månaderna gick men då kontrollerna blev allt mer frekventa blev Mina till slut tvungen att lämna Kabul för att tillbringa några år i flyktingläger i Pakistan. När talibanregimen föll återvände hon till sin familj i Kabul för att vara med att ställa saker och ting till rätta.
– Med stöd från internationella påtryckningar blev det ganska snart möjligt för oss att återvända till våra arbeten, berättar Mina. Men till vilket arbete? Den statliga myndigheten är utfattig och lönerna som utbetalas går inte att jämföra med de löner som afghaner som fått möjlighet att arbeta vid en utländsk NGO tjänar. – Kravet på kvinnlig representation är bara symbolisk, menar Mina och beskriver ingående den utbredda korruptionen som behärskar landet.
Medan vi fortfarande är kvar i Afghanistan antar Loya Jirgan delar av den nya grundlagen.
Hur mycket Mina än skulle vilja, tror hon inte att den nya grundlagen kommer att kunna påverka hennes arbete inom rättsväsendet. De allianser som sitter på makten idag dikterar villkoren för de anställdas uppdrag. – Glöm inte, säger Mina allvarligt, att de krafter som lemlästade kvinnor på öppna gator innan talibanregimen kom till makten är högst verksamma i öppna förhandlingar med regeringen. Men zendagi migozarad, livet går vidare, säger hon och stryker ett drag av hopplöshet från ansiktet.
Mina drömmer om att starta ett juridiskt rådgivningscenter för utsatta kvinnor och följer noggrant de rättegångar som rör unga kvinnors livssituation. Under de senaste åren har både Amnesty och UNIFEM regelbundet kommit med alarmerande rapporter om brott mot kvinnors rättigheter runt om i Afghanistan. Flickskolor sätts i brand, kvinnor fängslas för sedlighetsbrott och självmordsstatistiken toppas av unga kvinnor. Många unga flickor gifts bort mot sin vilja, ofta med mycket tragiska livsöden som påföljd.– Man uppskattar att hundratals unga kvinnor bränner sig till döds varje år, säger Mina och hänvisar till en av de första statliga utredningar som rör unga kvinnors livsvillkor. Bara i Herat, den största staden i västra Afghanistan, har minst 52 unga kvinnor bränt sig själva till döds under den senaste månaden. Den yngsta var 13 år gammal. – Det här är inget nytt fenomen i Afghanistan, tillägger hon, men många menar att antalet självmord har ökat dramatiskt bara under de
senaste åren. Mina tror att det har att göra med många unga kvinnors desillusion inför framtiden. Trots att Afghanistans nya konstitution nu fastställer lika rättigheter för män och kvinnor har inte situationen förändrats anmärkningsvärt i praktiken. – Pressen på de unga kvinnorna är fruktansvärd, säger Mina, och de har lärt sig vad frihet kan vara genom radio och tv. Att bränna sig blir ett sista desperat sätt att visa för omvärlden att de i själva verket inte har några rättigheter.
Mina har arbetet som åklagare i sammanlagt sju år och är utbildad vid Kabuls universitet. Mot bakgrund av den svåra situation som de afghanska kvinnorna befinner sig i ligger det nära till hands att fråga sig hur det överhuvudtaget är möjligt för en kvinna att nå en position som åklagare. – Det verkar vara lätt för omvärlden att glömma att Afghanistan har en komplex historia, säger Mina. Den historien sträcker sig mycket längre tillbaka i tiden än till tidpunkten då den första ryska stridvagnen rullade in på Kabuls gator 1978.
Mina påpekar att det vid sidan av den internationella närvarons krav på kvinnlig representation faktiskt finns en tradition av kvinnliga jurister inom det afghanska rättsväsendet.– Det här är inte första gången Afghanistan upplever en liberalisering av kvinnors rättigheter, och vi har sett hur snabbt det kan ändras. Inom loppet av några deccenier kan en och samma kvinna ha vandrat på en och samma gata i Kabul med sjal, utan sjal, med burka och med sjal igen.
Under 1980-talet kunde det kommuniststyrda Kabul dra nytta av kvinnorna för att fylla upp platser efter de män som brutalt hade rekryterats till armén. Enligt FN uppskattade man i början av 1990-talet att 70 procent av skollärarna, 50 procent av regeringstjänstemännen och 40 procent av läkarna i huvudstaden var kvinnor. Under sovjetockupationen av Afghanistan bidrog USA till den antisovjetiska islamistiska motståndsrörelsen, Mujaheddin, med 30 miljoner dollar per år. Under Reagan-administrationen ökade summan dramatiskt. 1989 hade USA understött Mujaheddin med sammanlagt 630 miljoner dollar. När de sovjetiska trupperna väl drog sig tillbaka, upphörde plötsligt pengaflödet från USA och lämnade afghanerna i hunger och nöd. Landet blev snart en tillflyktsort för internationella terrorister och narkotikahandlare. Kabul förvandlades till krigshärd mellan olika Mujaheddingrupper och stadens kvinnor föll snart offer för brutala våldtäkter och överfall. Inbördeskrigets kaos underlättade talibanernas snabba övertagande av makten över ett folk som desperat önskade sig
förändring.
När jag frågar Mina hur hon ser på USA:s närvaro i Afghanistan berättar hon först om när talibanerna 1996 rullade in i Kabul och drev Norra Alliansen på flykt. – Det var många som uttryckte stor glädje och dansade på gatorna. Folk var så trötta på de ständiga striderna. Hoppet är en märklig sak, suckar Mina. – Äntligen fred trodde vi, men istället fick betala ett mycket högt pris. Några veckor senare förbjöd talibanerna den traditionella
drakflygningen och introducerade offentliga avrättningar. Två år senare massakrerades tusentals hazarer i Mazar-e-sharif och afghanerna utgjorde tveklöst en av de största flyktinggrupperna i världen .
– På samma sätt välkomnade vi de amerikanska soldaterna, fortsätter Mina, vi var ett helt folk med självmordstankar, kan du föreställa dig det? Men det är vad som händer sedan som räknas. Alla vet att
Afghanistan bara är en bricka i ett världspolitiskt spel. Det har väl inte undgått någon att talibanerna var en elitstyrka som under många år skapats och tränats i koranskolor i Pakistan med stöd och finansiering från Pakistan, USA och Saudiarabien. – Hur kan vi lita på den hand som ena dagen göder fundamentalismen
och andra dagen vill krossa den? undrar Mina. – Idag påstår USA att de inte stödjer krigsherrarna. I själva verket vet alla att de allierar sig med olika lokala krigsherrar som belönas med vapen för sina insatser mot resterna av talibanstyrkor eller al-Qaida.
Jakten på al-Qaida har skördat många människors liv de senaste månaderna. – Fortfarande faller missiler från amerikanska flygplan över Afghanistan, påpekar Mina, kriget fortsätter i den tysta. Mina menar att vanliga människor ser med stor misstro på de amerikanska soldaterna, som ena dagen medverkar i återuppbyggnadsprojekt och andra dagar skickar missiler och gör skoningslösa räder i avlägsna byar. De amerikanska bombningarna lämnar tonvis med uran och tiotusentals outlösta klusterbomber som minor i naturen. Mina betonar dock att den utländska närvaron är enormt viktig och avgörande för Afghanistans framtid.
– Under talibanregimen var vi helt avskurna från resten av världen. Det får inte hända igen. Isoleringen, rädslan och hopplösheten har självklart påverkat vår tillit till omvärlden, säger Mina.
Efter fem veckors krigföring mot talibanerna kunde Laura Bush, USA:s första dam, triumferande utropa: "Tack vare våra militära framgångar i Afghanistan är kvinnorna inte längre instängda i sina hem. Kampen emot terrorismen är också en kamp för kvinnors rättigheter och värdighet." I dagsläget framstår dessa ord tämligen urvattnade och bleka. I början av året avslutades förhandlingarna i Loya Jirga. Med världssamfundets lyckönskningar ratificerades en grundlag, som rymmer skrämmande tvetydigheter vad det gäller kvinnors rättigheter. Att talibanerna störtades innebar inte att fundamentalismen upphörde. Tvärtom är risken överhängande att maktskiftet i landet bara innebar att en kvinnofientlig fundamentalistisk regim ersätts av en annan. Innan jag lämnar Mina frågar jag om hon kan känna något framtidshopp.
– Ärligt talat kan jag inte riktigt skilja på nu och då, svarar hon med antydan till ett trött leende. Det enda jag vet är att vi är här nu och zendagi migozarad, livet går vidare.
Hanna Larsson arbetar för rådgivnings- och kriscentret Kvinnors Nätverk
(Bang)
Hanna Larsson åkte till Afghanistan och träffade kvinnorna som
aldrig ger upp.
Ungefär ett år före den 11 september 2001 kunde talibanregimens representant för utrikespolitik fortfarande göra officiella stadsbesök i USA. Syftet var att marknadsföra det talibanstyrda Afghanistan och vinna omvärldens erkännande. Genom framträdanden på olika talkshows gjorde han klart för världspressen: "Jag är här för att slåss mot feministerna!" Trots skrämmande rapporter från en diven kvinnorörelse om brutala övergrepp mot kvinnor i Afghanistan, valde den amerikanska regeringen länge att vara tyst. Istället fokuserade man på affärsmöjligheter kring olja och gas, bekämpningen av opiumodling och terroristnätverket Al Qaidas utbredning, i sina frhandlingar med talibanerna.
Efter den 11 september blev kvinnoförtrycket plötsligt en av de främsta förevändningarna med vilka USA invaderade Afghanistan. Kvinnornas befrielse blev en angelägenhet för hela världen och man menade att den isolering och övergivenhet de afghanska kvinnorna hade upplevt nu var bruten. Men vad hände egentligen sedan?
I västerländska medier förekommer allt oftare en föreställning om att kvinnor i Afghanistan börjar återgå till yrkesarbete och att burkorna sakta men säkert börjar ersättas av sjalar. Och Kabuls gator är nu mycket riktigt fyllda av indikationer på ett engagemang för kvinnors rättigheter. Byggnader bär skyltar med beteckningar som Ministeriet för kvinnors utbildning, Utvecklingsprogram för kvinnofrågor eller Departementet för kvinnors rättigheter. Sedan 2002 har flera hundra kvinnoorganisationer registrerats genom de statliga myndigheterna och fler står på kö för att godkännas till omvärldens förtjusning. Men några kvinnoansikten syns fortfarande inte till på Kabuls gator.
Jag anländer till Kabul mitt under de intensiva förberedelserna inför tillfället då Afghanistans nya grundlag ska ratificeras. Tusentals kvinnor har under det senaste året mobiliserat i olika diskussionsforum, på konferenser och seminarier. Syftet har varit att lyfta upp frågan om kvinnors rättigheter inför de kommande förhandlingarna i Loya Jirga, det afghanska storrådet. Att President Hamid Karzai med stöd från USA kompromissar med konservativa krafter är ingen hemlighet. Många tvivlar på den amerikanska regeringens löften om en förändring av kvinnors livsvillkor.
I början vill jag, om än motvilligt, bära sjal för att det känns tryggare så. Under en middag med representanter från flera biståndsorganisationer, sitter jag bredvid Kent som arbetat med bistånd i Afghanistan under många år. Han förklarar vikten av att ta seden dit man kommer och visa respekt för den afghanska kulturen. För min reskamrat Leila är det ett principiellt beslut att inte bära sjal. Den egna erfarenheten av tvång gör hennes ställningstagande till en orubblig självklarhet. Ett sätt att visa respekt för de kvinnor som hellre skulle vilja vara utan. Men min osäkerhet består några dagar och jag rör mig naket bland buteljgröna och himmelsblå
burkor, med sjalen blygt uppdragen i nacken.
De första dagarna i Kabul tillbringar vi på en kvinnokonferens som tar plats i Cinema Park, en gammal biosalong tapetserad med indiska bioaffischer. Nätverket som anordnar konferensen startades under talibantiden av exilafghaner i USA och Frankrike. Många av de kvinnliga konferensdeltagarna har aldrig tidigare satt sin fot i en biograf. Latife har rest från provinsen Bamyan i sällskap av manliga släktingar och som för de flesta kvinnor vi möter betraktar hon det som en omöjlighet att röra sig fritt i det offentliga rummet. – Vi vågar inte, säger hon uppgivet. Vem kan skydda oss på vägarna mot övergrepp när alla säkerhetsåtgärder är koncentrerade till Kabul?
Tror amerikanerna att dom kan trygga tillvaron för oss genom att ockupera vår huvudstad?
Afghanistans historia utgörs av ett pärlband av motsättningar som alla haft avgörande betydelse för kvinnors livsvillkor. Under 1900-talet har modernitetsivrare i olika omgångar genomfört reformer som har främjat kvinnors ställning och delaktighet i samhällslivet, åtminstone i Kabul. Under 1960-talet antog Afghanistan en modern konstitution som vilade på ett ickereligiöst rättssystem överordnat den islamiska lagen.
På flera punkter talar den nya grundlagen för jämlikhet mellan kvinnor och män, men med tillägget att inget får strida mot islams principer. De flesta kvinnor vi möter är troende muslimer, men fruktar att en konservativ tillämpning av sharialagen nu har släppts in bakvägen och att kvinnoförtrycket åter har fått en laglig och religös status. Latife har mycket ringa förhoppningar om den nya författningen. Försiktigt kritiserar hon månggifte, tvångsgifte och misshandel av kvinnor, men undrar sedan nyfiket: – Är det verkligen sant att man kan förbjuda sådant?
Under konferensen diskuteras inom ramen för den nya grundlagen kvinnors rätt till högre utbildning och bättre mödravård. Man försöker definiera olika begrepp som medborgare och etnicitet. Vem är medborgare och vad betyder det? Frågeställningarna skapar polemik bland deltagarna och de underliggande etniska och religiösa konflikterna hotar att ta över diskussionen om kvinnors rättigheter. – Titta vad kriget har gjort med oss, utbrister någon i mikrofonen som vandrar runt i lokalen. Vi diskuterar mot varandra i stället för med varandra!
Men som genom ett under lyckas man genomföra det omöjliga. Hundratals afghanska kvinnor, många av dem analfabeter, har röstat fram ett gemensamt förslag från konferensens nätverk att lägga fram
för USA och FN inför förhandlingarna i Loya Jirgan. Rungande applåder ljuder i salongen. Stämningen är uppsluppen och förväntansfull. Utrymningen av lokalen liknar ett upplopp. En oformlig massa av trötta men skrattande kvinnor försöker ta sig ut ur biografen. Alla verkar på något sätt stärkta av en ny erfarenhet
och skyndar sig för att hinna hem innan mörkret faller.
Latife vecklar ut tygstycket hon burit i en plastpåse under armen hela dagen.– Det handlar inte om sedlighet eller religion, det känns bara tryggare så, säger hon och låter den himmelsblå burkan falla ner över ansiktet, bröstet och resten av kroppen. Latifes skratt klingar vackert när hon kastar upp det blå tygstycket
igen. – Den ger en känsla av skydd, säger hon och tittar bekymrat på oss. Förstår ni vad jag menar?
Och jag förstår verkligen vad hon menar efter att själv har upplevt den nakna känslan av osäkerhet på Kabuls gator. Latifes högklackade skor sjunker ner i smuts och damm. Hon slår avmätt på kjolslinningen med handen för att få bort det värsta dammet.
En intensiv tid med workshops och seminarier väntar mig och Leila under den närmaste månaden. Varje dag knyter vi kontakt med nya kvinnoorganisationer och enskilda kvinnoaktivister som är intresserade av erfarenhetsutbyten. Men den verklighet som börjar anta form är dyster och påminner inte alls om det vi kunnat läsa om i tidningarna. Den långsiktiga stabiliteten för landet som helhet och kvinnor i synnerhet, har inte kunnat garanteras på grund av växande osäkerhet och otillräckligt bistånd till återuppbyggandet av Afghanistan. Ganska snart efter talibanregimens fall började det ekonomiska biståndet från USA att sina och uppmärksamheten riktades istället mot Irak.
De flesta kvinnoaktivister vi möter menar att framtidsutsikterna för en liberalisering av kvinnors rättigheter redan är grumlade av den USA-stödda interimregeringens ogenerade allianser med konservativa
och fundamentalistiska krafter. "De afghanska kvinnornas rättigheter är inte förhandlingsbara" förklarade Colin Powell i november 2001. Kvinnoorganisationerna vi träffar ger inte mycket för detta uttalande. Många uttrycker stor oro för att det lilla stöd som finns ska minska och försvinna. Framför allt pekar de på det genomgripande behovet av utbildning och kunskap som idag nästan helt lyser med sin frånvaro.
Efter många studiebesök och diskussioner med kvinnoorganisationer visar det sig att engagemanget för kvinnofrågor generellt präglas av mycket konservativa värderingar, oavsett om initiativet är inhemskt
eller kommer utifrån. Såväl stödboenden och rådgivningscentrum, som radiokanaler och tidskrifter saknar en diskussion om kvinnors rättigheter. Tyvärr kan vi också konstatera att dessa värderingar i mångt och mycket upprätthålls av många biståndsorganisationers kulturrelativistiska utgångspunkter. Om man i allt för hög
utsträckning ser kvinnoförtrycket som internaliserat i den afghanska kulturen, finns risken att man på lång sikt bidrar till att upprätthålla de normer och värderingar som håller kvinnorna tillbaka. Detta eftersom man inte ens ger kvinnor möjlighet att göra anspråk på en störe frihet genom att inte tillåta sig att se längre än de gränser som sätts av dagens situation. I Kabul träffar vi de kvinnor vars tålamod börjar ta slut. Även om vägen till kvinnors verkliga frigörelse är lång och svår, kräver de ändå att bli sedda för det de tror på och strävar efter.
På trottoaren utanför vår bostad passerar dagligen grupper av unga studentskor. Fnissande sneglar de på oss när vi manhaftigt ropar till oss en taxi med våra blottade hår för att ta oss till dagens första programpunkt. – Haletan chetor ast azizan, hur mår ni kära? frågar Leila den mest nyfikna som hastigt gömmer ansiktet bakom en mörk chador. – Ni är inte afghaner, va?, frågar rösten bakom tygstycket och rör hastigt vid mitt hår. Ditt huvud är fritt. En sekund av hennes sinnesrörelse över våra bara huvuden räcker för att ge mig mod. Sjalen som nu vilar runt mina axlar känns för första gången rätt när vi kliver in i taxin som tar oss till Kabuls tingsrätt.
Mina arbetar som åklagare vid Kabuls tingsrätt och menar att det är vilseledande att använda burkan som avgörande signifikant för kvinnors radikalitet eller frigörelse. Många kvinnor använder burkan som en sköld mot yttervärlden, inte alls som en religiös symbol. – Koncentrera er på vad som finns under burkan istället, säger Mina.
Hon pekar med en yvig handrörelse mot två kvinnor iklädda burkor på gatan utanför fönstret. – Där hittar ni den sociala problematik som vi måste ta i tu med innan kvinnorna vågar ta av sig den. Där hittar ni de kvinnor som skrämts till tystnad av konservativa värderingar, de kvinnor som tvingas prostituera sig för sin överlevnad eller de änkor som tvingas tigga ihop till brödfödan för att försörja sin familj. Mina tvingades att sluta sitt arbete som åklagare när talibanerna kom till makten. – Det finns inte ord för den smärta som det innebär, säger Mina och
letar efter orden. – Att dag ut och dag in sitta inlåst innanför hemmets fyra väggar och känna hur livet rusar ifrån en. Jag brukade ofta sitta och titta ut på gården där barnen lekte. Jag såg hur de sköt på varandra med låtsasvapen, hur de lekte avrättningar och jag ville bara kräkas. Mina bestämde sig för att öppna en skola i lägenheten där hon bodde. Åtskilliga flickor har passerat genom Minas klasser. Skolmaterialet smugglade hon över gränsen mellan Afghanistan och Pakistan under burkan.
– Om jag var rädd?! Jag var fullkomligt skräckslagen. Men det finns inget värre än att dö långsamt. Jag bestämde mig för att fortsätta så långt det var möjligt. Månaderna gick men då kontrollerna blev allt mer frekventa blev Mina till slut tvungen att lämna Kabul för att tillbringa några år i flyktingläger i Pakistan. När talibanregimen föll återvände hon till sin familj i Kabul för att vara med att ställa saker och ting till rätta.
– Med stöd från internationella påtryckningar blev det ganska snart möjligt för oss att återvända till våra arbeten, berättar Mina. Men till vilket arbete? Den statliga myndigheten är utfattig och lönerna som utbetalas går inte att jämföra med de löner som afghaner som fått möjlighet att arbeta vid en utländsk NGO tjänar. – Kravet på kvinnlig representation är bara symbolisk, menar Mina och beskriver ingående den utbredda korruptionen som behärskar landet.
Medan vi fortfarande är kvar i Afghanistan antar Loya Jirgan delar av den nya grundlagen.
Hur mycket Mina än skulle vilja, tror hon inte att den nya grundlagen kommer att kunna påverka hennes arbete inom rättsväsendet. De allianser som sitter på makten idag dikterar villkoren för de anställdas uppdrag. – Glöm inte, säger Mina allvarligt, att de krafter som lemlästade kvinnor på öppna gator innan talibanregimen kom till makten är högst verksamma i öppna förhandlingar med regeringen. Men zendagi migozarad, livet går vidare, säger hon och stryker ett drag av hopplöshet från ansiktet.
Mina drömmer om att starta ett juridiskt rådgivningscenter för utsatta kvinnor och följer noggrant de rättegångar som rör unga kvinnors livssituation. Under de senaste åren har både Amnesty och UNIFEM regelbundet kommit med alarmerande rapporter om brott mot kvinnors rättigheter runt om i Afghanistan. Flickskolor sätts i brand, kvinnor fängslas för sedlighetsbrott och självmordsstatistiken toppas av unga kvinnor. Många unga flickor gifts bort mot sin vilja, ofta med mycket tragiska livsöden som påföljd.– Man uppskattar att hundratals unga kvinnor bränner sig till döds varje år, säger Mina och hänvisar till en av de första statliga utredningar som rör unga kvinnors livsvillkor. Bara i Herat, den största staden i västra Afghanistan, har minst 52 unga kvinnor bränt sig själva till döds under den senaste månaden. Den yngsta var 13 år gammal. – Det här är inget nytt fenomen i Afghanistan, tillägger hon, men många menar att antalet självmord har ökat dramatiskt bara under de
senaste åren. Mina tror att det har att göra med många unga kvinnors desillusion inför framtiden. Trots att Afghanistans nya konstitution nu fastställer lika rättigheter för män och kvinnor har inte situationen förändrats anmärkningsvärt i praktiken. – Pressen på de unga kvinnorna är fruktansvärd, säger Mina, och de har lärt sig vad frihet kan vara genom radio och tv. Att bränna sig blir ett sista desperat sätt att visa för omvärlden att de i själva verket inte har några rättigheter.
Mina har arbetet som åklagare i sammanlagt sju år och är utbildad vid Kabuls universitet. Mot bakgrund av den svåra situation som de afghanska kvinnorna befinner sig i ligger det nära till hands att fråga sig hur det överhuvudtaget är möjligt för en kvinna att nå en position som åklagare. – Det verkar vara lätt för omvärlden att glömma att Afghanistan har en komplex historia, säger Mina. Den historien sträcker sig mycket längre tillbaka i tiden än till tidpunkten då den första ryska stridvagnen rullade in på Kabuls gator 1978.
Mina påpekar att det vid sidan av den internationella närvarons krav på kvinnlig representation faktiskt finns en tradition av kvinnliga jurister inom det afghanska rättsväsendet.– Det här är inte första gången Afghanistan upplever en liberalisering av kvinnors rättigheter, och vi har sett hur snabbt det kan ändras. Inom loppet av några deccenier kan en och samma kvinna ha vandrat på en och samma gata i Kabul med sjal, utan sjal, med burka och med sjal igen.
Under 1980-talet kunde det kommuniststyrda Kabul dra nytta av kvinnorna för att fylla upp platser efter de män som brutalt hade rekryterats till armén. Enligt FN uppskattade man i början av 1990-talet att 70 procent av skollärarna, 50 procent av regeringstjänstemännen och 40 procent av läkarna i huvudstaden var kvinnor. Under sovjetockupationen av Afghanistan bidrog USA till den antisovjetiska islamistiska motståndsrörelsen, Mujaheddin, med 30 miljoner dollar per år. Under Reagan-administrationen ökade summan dramatiskt. 1989 hade USA understött Mujaheddin med sammanlagt 630 miljoner dollar. När de sovjetiska trupperna väl drog sig tillbaka, upphörde plötsligt pengaflödet från USA och lämnade afghanerna i hunger och nöd. Landet blev snart en tillflyktsort för internationella terrorister och narkotikahandlare. Kabul förvandlades till krigshärd mellan olika Mujaheddingrupper och stadens kvinnor föll snart offer för brutala våldtäkter och överfall. Inbördeskrigets kaos underlättade talibanernas snabba övertagande av makten över ett folk som desperat önskade sig
förändring.
När jag frågar Mina hur hon ser på USA:s närvaro i Afghanistan berättar hon först om när talibanerna 1996 rullade in i Kabul och drev Norra Alliansen på flykt. – Det var många som uttryckte stor glädje och dansade på gatorna. Folk var så trötta på de ständiga striderna. Hoppet är en märklig sak, suckar Mina. – Äntligen fred trodde vi, men istället fick betala ett mycket högt pris. Några veckor senare förbjöd talibanerna den traditionella
drakflygningen och introducerade offentliga avrättningar. Två år senare massakrerades tusentals hazarer i Mazar-e-sharif och afghanerna utgjorde tveklöst en av de största flyktinggrupperna i världen .
– På samma sätt välkomnade vi de amerikanska soldaterna, fortsätter Mina, vi var ett helt folk med självmordstankar, kan du föreställa dig det? Men det är vad som händer sedan som räknas. Alla vet att
Afghanistan bara är en bricka i ett världspolitiskt spel. Det har väl inte undgått någon att talibanerna var en elitstyrka som under många år skapats och tränats i koranskolor i Pakistan med stöd och finansiering från Pakistan, USA och Saudiarabien. – Hur kan vi lita på den hand som ena dagen göder fundamentalismen
och andra dagen vill krossa den? undrar Mina. – Idag påstår USA att de inte stödjer krigsherrarna. I själva verket vet alla att de allierar sig med olika lokala krigsherrar som belönas med vapen för sina insatser mot resterna av talibanstyrkor eller al-Qaida.
Jakten på al-Qaida har skördat många människors liv de senaste månaderna. – Fortfarande faller missiler från amerikanska flygplan över Afghanistan, påpekar Mina, kriget fortsätter i den tysta. Mina menar att vanliga människor ser med stor misstro på de amerikanska soldaterna, som ena dagen medverkar i återuppbyggnadsprojekt och andra dagar skickar missiler och gör skoningslösa räder i avlägsna byar. De amerikanska bombningarna lämnar tonvis med uran och tiotusentals outlösta klusterbomber som minor i naturen. Mina betonar dock att den utländska närvaron är enormt viktig och avgörande för Afghanistans framtid.
– Under talibanregimen var vi helt avskurna från resten av världen. Det får inte hända igen. Isoleringen, rädslan och hopplösheten har självklart påverkat vår tillit till omvärlden, säger Mina.
Efter fem veckors krigföring mot talibanerna kunde Laura Bush, USA:s första dam, triumferande utropa: "Tack vare våra militära framgångar i Afghanistan är kvinnorna inte längre instängda i sina hem. Kampen emot terrorismen är också en kamp för kvinnors rättigheter och värdighet." I dagsläget framstår dessa ord tämligen urvattnade och bleka. I början av året avslutades förhandlingarna i Loya Jirga. Med världssamfundets lyckönskningar ratificerades en grundlag, som rymmer skrämmande tvetydigheter vad det gäller kvinnors rättigheter. Att talibanerna störtades innebar inte att fundamentalismen upphörde. Tvärtom är risken överhängande att maktskiftet i landet bara innebar att en kvinnofientlig fundamentalistisk regim ersätts av en annan. Innan jag lämnar Mina frågar jag om hon kan känna något framtidshopp.
– Ärligt talat kan jag inte riktigt skilja på nu och då, svarar hon med antydan till ett trött leende. Det enda jag vet är att vi är här nu och zendagi migozarad, livet går vidare.
Hanna Larsson arbetar för rådgivnings- och kriscentret Kvinnors Nätverk
(Bang)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)