Våldet trappas återigen upp i ett land som långsamt börjat resa sig bland ruinerna efter decennier av stridigheter. Säkerhetsläget i Afghanistan är akut. När presidentvalet i Afghanistan nu är ett faktum har talibanmilisens och de lokala krigsherrarnas uppror intensifieras på många håll i landet. Men när det afghanska folket går till valurnorna i det första allmänna valet i landets historia står omvärlden passiv. Knappt 250 internationella valobservatörer uppvaktar de drygt 25 000 vallokaler runt om i landet, representanter från EU har av säkerhetsskäl uteblivit. 8 500 Nato-soldater ska säkerställa Kabul under presidentvalet, men i majoriteten av de övriga 32 provinserna lyser de fredsbevarande styrkorna med sin frånvaro. I dagsläget finns knappt 18 500 amerikanska soldater i regionen. [jmf Irak ca140 000] vars främsta uppgift har varit att lokalisera talibanfästen och al –Qaida milils. Tre år efter talibanregimens fall liknar Afghanistan åter en smälthärd av lokalpatriotism och etniska motsättningar.
Det säger sig självt att utan en kraftfull satsning för att bekämpa fattigdomen och bidra till återuppbyggnaden av Afghanistan kommer den kommande regeringen aldrig att kunna garantera det afghanska folket sin rättmätiga säkerhet. Och utan en kraftfull satsning på säkerheten kommer aldrig ett land med en icke existerande infrastruktur, tungt belastat av en långvarig fattigdom och miljontals återvändande flyktingar, kunna skapa en grogrund för en demokratisk process. Ändå är det inte det vi talar om när Afghanistan nu nått den historiska dagen som ska statuera ett exempel för demokrati och frihet i regionen. Få talar om hur världssamfundet nu ska garantera sitt fulla stöd till det afghanska folket som visat sitt förtroende och mod genom att bidra med sin röst trots hot från konservativa och fundamentalistiska grupper. Det som förutspås bli en månadslång väntan innan valresultatet kan sammanfattas kan bli en lång månad.
Det är med en försiktig glädje afghanska vänner beskriver hur folklivet på Kabuls gator faktiskt tilltagit bara under det senaste halvåret, hur fler än förut har tillgång till el och vatten och hur människors uppfinningsrikedom skapat hundratals små rörelser för sin försörjning. Raketeld över himlen hör till vardagskulissen och militärhelikoptrar cirkulerar på behörigt avstånd i det afghanska luftrummet. Det är just i det här skedet som den afghanska civilbefolkningen är som mest utsatt och då bakslaget kan bli som hårdast. Det afghanska folket har under de senaste decennierna utstått sovjetiskockupation, rivaliserande krigsherrars blodsutgjutelser, talibanregimens övergrepp och nu USA:s invasion efter den 11 september. Flera generationer av afghaner har aldrig upplevt fredstider och nog vore det på tiden att den långa väntan på freden nu skulle kunna bli verklighet. Afghanistans långa och komplicerade historia av regional nationalism och religiös fundamentalism, återspeglas i sammansättningen av regeringen som hela tiden måste konstrueras i relation till ständigt närvarande oroshärdar. Det handlar om shiamuslimska hazarer i centrala Afghanistan, uzbeker och tadzjiker i de norra och nordöstra provinserna och den historiskt dominerande gruppen, pashtunerna i syd och sydöst. Den närmaste tiden ska en ny statsmakt konstrueras som ska legitimera en ny maktfaktor som bottnar i nationell snarare än etnisk tillhörighet. Men det afghanska folket har all anledning att frukta framtiden. Den nuvarande presidenten Hamid Karzais beroendeförhållande till krigsherrarnas lojalitet skapar djup oro och rädsla bland civilbefolkningen. Medan vanliga människor lever med färska minnen från blodsutgjutelserna under decennier av inbördeskrig mellan olika krigsherrar, belönas samma mäktiga ledare med vapen för sina insatser mot resterna av talibanstyrkorna och al- Qaida av interimsregeringen och USA. Flertalet av krigsherrarnas milisgrupper har istället för att avväpnats också integrerats i landets nya nationella armé, utan att ge avkall från befälet i sitt respektive område.
Den månadslånga valkampanjen har varit en styrkedemonstration mellan Afghanistans mest tongivande och inflytelserika personligheter. Bland dem som utmanar Hamid Karzais kandidatur till presidentposten syns framför allt den tadzjikiske Yunus Qanuni, fd utbildningsminister och tidigare frontfigur i Norra alliansen. Qanunis sympatier dominerar bland tadzjikiska väljare i provinsen Panjshir, norr om Kabul. Den uzbekiske generalen Abdul Rashid Dostum förväntas vinna många röster bland uzbeker och turkmener i landets norra regioner, medan Mohammad Mohaqiq, ledare för den shiamuslimska Hezare minoriteten, plockar röster i centrala Afghanistan. Högljudda protester restes i valkommissionen mot både Qanuni, Dostum och Mohaqiq kandidaturer då alla tre gjort sig skyldiga till allvarliga krigsförbrytelser och människofridsbrott. I de södra och östra delarna spelar den religiösa högerns Ahmad Sha Zair på de starka antiimperialistiska strömningarna i de konservativa pashtunområdena. Sayed Ishaq Gailani, som tillhör en av Afghanistans mest inflytelserika religiösa familjer, förväntas även han vinna sympatier i kölvattnet efter den allt mer påtagliga fientligheten mot USA. Tillsammans kan oppositionen komma att plocka en hel del missnöjesröster, men knappast tillräckligt för omkullkasta president Hamid Karzai som frambärs av det internationella samfundet.
Trots ett gediget motstånd från en i landet djupt rotad patriarkal struktur och hotbilden från konservativa grupper, finns det ändå kvinnor som utmanar traditionerna. Bland de sammanlagt 18 kandidaterna syns en kvinna, Masoude Jalal, som i sin valkampanj främst riktar sig till kvinnoorganisationer. Konservativa och fundamentalistiska hotar särskilt de kvinnliga väljarna till livet om de nyttjar sin rösträtt. Flickskolor och kvinnoorganisationer utsätts dagligen för bombhot och många kvinnor har tvingats hålla sig hemma pga av det överhängande hotet. Ändå beräknar man att drygt 40% av de mer än 10 miljoner människor som har registrerat sig inför valet är kvinnor. Det mod som de afghanska kvinnorna uppvisar är enastående och får omvärldens tafatthet att framstå med än tydligare konturer.
När talibanregimen föll utbrast omvärlden i ett rungande solidaritets rop. Aldrig mer skulle det afghanska folket få uppleva känslan av isolering och övergivenhet. Snabbt skulle bistånd in i landet för att sörja för återuppbyggnaden av det sargade landet. Men det utlovade internationella stödet har uteblivit. Sedan talibanregimensfall har över två miljarder dollar distribuerats in i Afghanistan. Enligt FN´s och världsbankens beräkningar behöver landet ytterligare mellan 13 och 19 miljarder dollar för att komma på fötter. Afghanistans budget för utveckling under 2003 var 1,8 miljarder dollar, men bara 529 dollar kom in från givarländerna. I en nyligen presenterad budget minskar det från USA utlovade biståndet med mer än häften. Endast 800 miljoner dollar satsas på återuppbyggnad och bekämpning av fattigdom, medan ca 11 miljarder dollar ska satsas på den amerikanska militärens jakt på al –Qaida och det som återstår av talibanstyrkorna.
Talibanregimens fall räknas till USA´s viktigaste framgångar i kampen mot al-Qaida och terrorismen och att den USA stödde Hamid Karzai kommer att ta hem segern är i stort sett redan ett faktum. Mitt uppe i det som med världssamfundets stöd skulle ha kunnat vara en omvälvande förändring i Afghanistans historia framstår omvärldens svek mot det afghanska folket som en svårbegriplig gåta. Trots att framtidsutsikterna för fredstider verkar grumlade, förmedlar ändå en afghanska väninna en slags hoppfullhet genom sin oförtrutna vilja att använda sin röst. ”Det där hoppet som gror i fredstider måste förvaltas väl”, förklarar hon över en knastrande telefonlinje från Kabul, ”för det är alltid lättare att vinna kriget än freden.”
