Rädslan ingår idag i kvinnors vardagsmönster

Var det något som förvånade dig under ditt besök i Sverige? Frågan ställer jag till Saqine Ahmadi de sista dagarna innan hon reser tillbaka till Afghanistan. Hon har tillbringat några veckor i Sverige för att utbyta erfarenheter om förändringsarbete kring kvinnors rättigheter. "Att ni svenska kvinnor också måste vara rädda för våld", svarar Saqine. "Jag trodde det hörde ihop med kaos och krig", förklarar hon.

(Kristiansstadsbladet)

Islamofob eller frihetskämpe?

Att förhålla sig till författaren och debattören Ayaan Hirsi Alis politiska projekt är en intellektuell utmaning. I hennes arbete möts alla de motsättningar som delat världen efter den 11 september. Vissa har kallat henne för Hollands Salman Rushdie och hyllat henne för hennes osjälviska mod i kampen för muslimska kvinnors rättigheter och fräna islamkritik. Andra förknippar henne med en främlingsfientlig och neokonservativ höger som göder en allt mer tilltagande "islamofobi" i västvärlden.

(Essä i Borås tidning)

Maktspåket och identiteten

I slutet på maj kolliderar en amerikansk militärlastbil med ett dussin civila fordon i centrala Kabul i Afghanistan. Våldsamma kravaller bryter ut och de amerikanska soldaterna öppnar eld mot en upprörd folkmassa. Minuterna senare drar världspressens mediedrev igång. Svepande beskrivningar av händelsen flyter ihop med termer som islamistisk fundamentalism och terrorism.

(Essä i Boråstidning)

Det krävs någon form av övermod

November månad har utlysts till en landsomfattande manifestation mot våld mot kvinnor i Afghanistan. Runt om i Kabul hänger affischer och plakat med uppmaningar om att ta ställning mot våldet, varvat med reklam för mobiltelefoni, tvättmedel och snabbmat. När skymningen sänker sig över Kabul syns få kvinnor i gatubilden.

Re: Public service Nr:3

Rätten att inte bli kränkt

Deklarationen om de mänskliga rättigheterna från 1948 slår fast att "Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter." Formuleringen liknar mer ett negativ av världen än en beskrivning av verkligheten. Vilka omfattas egentligen av dessa rättigheter idag? När jag tar upp frågan på en kvinnoorganisation i Mazar-e-sharif i nordöstra Afghanistan blir frågan brännande.

(Essä i Borås tidning)

Nya ojämlika tider och en ökande rädsla

November månad har utlysts till en landsomfattande manifestation mot våld mot kvinnor i Afghanistan. Frivilligorganisationer och myndigheter har gjort gemensam sak för att markera sitt avståndstagande mot den mängd av våldsbrott som dagligen riktas mot kvinnor. Runt om i Kabul hänger affischer och plakat med uppmaningar om att ta ställning mot våldet, varvat med reklam för mobiltelefoni och tvättmedel.

(Kristianstadsbladet)

Islamistisk fundamentalism eller regeringskritik?

Drygt 5000 människor omkom under Saddam Husseins gasattacker mot staden Halabja i den irakiska delen av Kurdistan 1988. Sedan dess har människor samlats i staden varje år för att hedra minnet av de döda. Ett monument har rests med namn på omkomna inristade med vita bokstäver mot en fond av svart marmor. I år skulle minneshögtiden i Halabja komma att representera något mer än förstämning och sorg. Samtidigt som den kurdiska regeringen förberedde sig för minneshögtiden utbröt häftiga demonstrationer runt om i Halabja. En svart rök lade sig som ett lock över staden då ett museum som öppnats till minnet av händelsen sattes i brand under våldsamma protester. "Ni har inte gjort något för staden" och "Alla regeringstjänstemän är korrumperade", skanderade slagorden på gatorna.

Istället för att ställa sig frågan varför minneshögtiden i år gav upphov till en sådan folklig vrede, ger författaren Kurdo Baksi i en intervju i SVD i dagarna sin förklaring. Baksi menar att de våldsamma protesterna utgjordes av islamistiska grupper som tillsammans med studenter utnyttjat minnesdagen för sina egna syften. Men tusentals unga kurdiska studenter förmedlar idag något annat till omvärlden. Veckor innan minnesdagen hade studenter i Halabja uppmanat den kurdiska regeringen att inte delta vid ceremonin då man tröttnat på makthavarnas oinfriade löften om att förbättra de sociala missförhållanden i staden.

För två år sedan stod den amerikanska toppolitikern Paul Bremer vid sidan av den kurdiske ledaren Jalal Talabani, nuvarande president i Irak, och uttalade löften till stadens invånare. Bremer menade att katastrofen i Halabja var en av de viktigaste händelserna som föranledde den USA ledda invasionen av Irak. En miljondollar fond utlovades över en handskakning mellan Bremer och Talabani till stöd för stadens uppbyggnad. Talabani uppmanade omvärlden att resa till Halabja för att se vilka förödande konsekvenser massförstörelsevapen kan åsamka.

Nu höjs kritiska röster som menar att de kurdiska ledarna och talespersonerna för den amerikanska närvaron enkom utnyttjat den tragiska händelsen till gagn för sina egna politiska syften. Idag saknar invånarna i Halabja fortfarande både vatten- och elförsörjning, gator och byggnader är fallfärdiga och sjukvården är undermålig. Tillskillnad mot övriga delar av Irak är säkerheten idag god i det kurdiska området. Stabiliteten har lett till att många affärsrörelser flyttat dit från andra delar av landet och det ekonomiska biståndet från det internationella samfundet är konstant. Halabjas invånare har anledning att kräva svar från sina politiska ledare. Var har resurserna tagit vägen?

Upploppen i Halabja är en av de allvarligaste händelserna i irakiska Kurdistan sedan området blev självstyrande 1991. I likhet med Kurdo Baksi menar de kurdiska ledarna i området att militanta islamiska element har utnyttjat situationen för att underblåsa en konflikt mellan stadens invånare och makthavarna. Dessa argument förefaller mer vara ett försök till att avleda uppmärksamheterna från konfliktens kärna. Den kurdiska befolkningens misstro mot sina ledare växer idag med accelererande hastighet. Enligt kurdiska källor kan händelserna i Halabja komma att bli en utlösande faktor för ytterligare protester mot den kurdiska regeringen.

Det folkliga raseriet är en nagel i ögat på de kurdiska ledarna som hittills lyckats upprätthålla ett något så när lugn i området under självstyret. Det kurdiska ledarskapet står idag inför en djup förtroendekris inför den egna befolkningen som inte går att skyla över genom att tala om islamisk fundamentalism. Om säkerheten i området ska bestå krävs det att det kurdiska ledarskapet på allvar bekämpar den allt mer utbredda korruptionen, nepotismen och trögheten i den politiska administrationen. Det räcker inte längre med kosmetika.