Katitzi
Katarina Taikon
En bok för alla
Zigenerska
Katarina Taikon
Wahlström och Widstrand
När Katarina Taikons (1932-1995) debutbok Zigenerska publicerades 1963
ljöd den som ett stridsrop genom det svenska folkhemmet. Det tysta
samförstånd av förnekelse som hade präglat frågan om romernas
rättigheter i Sverige sedan början av 1900-talet var brutet. Boken
satte ord på en obekväm sanning; att det parallellt med välfärdsbygget
i det socialdemokratiska Sverige pågick en statligt sanktionerad
raspolitik.
Vissa textröster tystnar aldrig. Istället tilltar de i styrka lästa i
ljuset av ny tid. Precis så är det med Zigenerska. Orden slår emot mig
med kraft. Det handlar om Sverige, det är sextiotal och alldeles
overkligt nära vårt eget nu. I det samhälle som beskrivs har romer
fortfarande varken självklar rätt till bostäder, skolgång eller
sjukvård. De tvingas leva en ambulerande tillvaro, ständigt påpassade
och förpassade till samhällets utkanter.
Katarina Taikon belyser frågan om romernas rättigheter ur ett
strukturellt perspektiv och riktar skoningslös kritik mot såväl det
politiska etablissemanget som de tjänstemän som upprätthåller
systemet. Som icke-vit och kvinna skakar hon med sitt
inifrånperspektiv den traditionella samhällsdebattens grundvalar. Hon
angriper de fördomsfulla stereotyper av romer som reproduceras i det
svenska kulturlandskapet, filmen och litteraturen. Väjer inte för att
kritisera den redan då ikoniserade Ivar Lo-Johansson, rikskänd för sin
kamp för romernas sak, som hon menar bidrar till att förstärka
fördomar om den romska identiteten genom ett kulturrelativistiskt och
exotiserande perspektiv.
Zigenerska blir genombrottet för en ursinnig medborgarrättsrörelse som
involverar såväl aktivister som politiker och kulturpersonligheter.
Första maj 1965 tågar för första gången en romsk delegation i
socialdemokraternas demonstrationståg. ”Vi vill gå i skolan - Vi vill
bo i hus”, skriker plakaten. Slagorden ekar på gator och torg, genom
radio och TV. Vanliga svenskar kan inte längre gömma sig bakom
inställningen ”att man inte visste”. Demonstrationer, petitioner,
appeller, plakat och uppvaktningar riktas mot riksdag och regering. I
ett skarpt uttalande apropå det som i samhällsdebatten länge har
kallats ”zigenarfrågan” konstaterar Taikon: ”Frågeställningen borde
kallas vid rätt namn: apartheidpolitiken i Sverige.”
Under hela sitt vuxna liv för Katarina Taikon en aktiv kamp för
romernas rättigheter och ger ut ett tjugotal böcker. Mellan åren 1968
och 1980 gör hon barnboksfiguren Katitzi till språkrör för sin kamp i
en uppväxtskildring om tretton delar. Berättelserna är inte bara en
rasande uppgörelse med svensk raspolitik, utan också med sveket mot
romerna under åren kring andra världskriget. Det inreseförbud som hade
varit rådande för romer till Sverige sedan 1914 hävdes först 1954 då
förintelsen hade skördat många hundratusentals romers liv i Europa.
Själv går jag på lågstadiet när Katitzi på 1980-talet sparkar in
dörren till min ombonade småstadstillvaro i Katrineholm. Hennes
rättspatos och mod golvar mig där i skolbänken. Uppfattade jag då hur
berättelserna om Katitizi på ett avgörande sätt fyllde i skevheten i
skolböckernas beskrivningar av präktiga folkhemssverige?
En sak är säker – som vuxen bär jag med mig Katarina Taikons blick på
världen och tror att hon i dag hade varit djupt besviken. Många
decennier efter att Zigenerska publicerades frodas antiziganismen
alltjämt i Europa, påhejad av högerextrema krafter. I Sverige har en
särskild regeringsdelegation de senaste åren arbetat för att motverka
en fortsatt diskriminering av romer. Men samtidigt avvisas asylsökande
romer förbehållslöst till omänskliga förhållanden i Kosovo, vilket
strider mot UNHCR:s rekommendationer. Nu precis som då har romernas
rättigheter sina gränser.
Hanna Larsson
Recension i Aftonbladet
