Bomull - en solkig historia

Vad döljer sig egentligen bakom prislappen på de billiga bomullsplagg vi erbjuds att köpa i handeln? Det är den envisa fråga som värker mellan raderna i Gunilla Anders reportagebok Bomull - en solkig historia. (Ordfront). Trots att vi idag har ganska goda kunskaper om bomullsindustrins smutsiga bakgårdar är spårbarheten av bomullens härkomst nästintill obefintlig i handeln. ”Jag har synat t-tröjan i sömmarna utan att kunna finna någon ledtråd. Ingenstans står det var bomullen är odlad”, konstaterar Ander inledningsvis framför en klädsnurra i ett vanligt köpcentrum och bestämmer sig för att själv ta reda på svaret.

Likt en spårhund förflyttar hon sig mellan länder och kontinenter, epoker och århundraden för att kartlägga och beskriva historierna bakom handelns billiga bomullsplagg; historier som ger ekon i såväl den brittiska industriella revolutionen som slaveriet i den amerikanska södern och den egna uppväxten i Sjuhäradsbygdens tekolandskap under sextiotalet.

Den första anhalten på resan är diktaturens Uzbekistan, en av världens största bomullsexportörer, där slavliknande arbetsförhållanden, barnarbete och miljöförstöring beskrivs som en tickande bomb. Vidare bär det till USA som genom sina kraftiga stödpaket till den egna bomullsodlingen bidragit till en prisdumpning på världsmarknaden med förödande globala konsekvenser. För de västafrikanska småodlare som Ander sedan intervjuar i bland annat Benin och Senegal är det hårda konkurrensläget idag en fråga om överlevnad

Bilden som Ander tecknar över bomullsindustrin är lika mörk som komplex. Trots bomullens förödande miljöpåverkan i form av kemiska bekämpningsmedel och utarmning av jordens vattenresurser, utgör den samtidigt en av de viktigaste inkomstkällorna för många av världens fattigaste. Och visst är det lätt att som konsument bara kapitulera inför komplexiteten och förföras av de låga priserna.

Nöj dig inte med okunskapen, manar Ander till sist. Världen har varken ur mänsklig- eller miljösynpunkt råd med bomullsindustrin som den ser ut idag. Faktum är att förutsättningarna för en förändring finns. Textilforskningens allt mer förfinade metoder erbjuder idag alternativ till den allsmäktiga bomullen och en större efterfrågan av rättvisemärkt och ekologiskt har också fått flera stora handelskedjor att engagera sig i bomullens spårbarhet. Ander har med sin bok serverat sanningen, nu är det upp till oss konsumenter att välja nytt och välja bort.

Recension i Borås Tidning

Politkovskajas röst hörs än

Det är idag fyra år sedan en av samtidens mest hyllade och frispråkiga röster, den ryska journalisten Anna Politkovskaja, tystades av en fortfarande okänd förövare. Som en påminnelse publiceras också idag boken ”Sanningen - inget annat” (Ordfront) innehållande ett urval av hennes aldrig tidigare publicerade alster i svensk översättning. Tomrummet efter henne slår emot mig med kraft.

”Vad har jag gjort mig skyldig till? Jag har bara rapporterat vad jag bevittnat, bara sanningen.” skriver Politkovskaja i bokens inledande text som återfinns i hennes dator efter att hon brutalt mördats utanför sitt hem den 7 oktober 2006. Det handlar om journalistens stympade handlingsutrymme och lojalitetskrav i det som hon kallar för den dåvarande president Vladimir Putins korrumperade maktpyramid. ”En journalist som inte är på rätt sida idag är en paria”, fortsätter hon uppgivet.

Med sin modiga och ocensurerade rapportering från kriget i Tjetjenien gjorde sig Politkovskaja världskänd. Texterna i ”Sanningen – inget annat” är också nästan uteslutande hämtade från det som har kommit att kallas för det andra Tjetjenienkriget som bröt ut 1999, strax efter att Putin blivit Rysslands premiärminister. Boken transporterar läsaren genom krigets olika faser och en allt mer upptrappad hotbild mot henne själv som provokativ sanningssägare.

Omedelbart och direkt ljuder Politkovskajas osminkade vittnesmål från de tjetjenska flyktinglägren i det första kapitlet. De lemlästades, våldtagnas, sörjande, torterades historier rinner över boksidorna som blödande sår; den unga kvinnan Chejedi Machauri som mirakulöst har överlevt sin egen avrättning, syskonparet Aslanbek och Rezeda som bevittnat sin fars avrättning och femåriga Liana som feberyrar från sjukhussängen med hjässan full av granatsplitter.

Liksom i Politkovskajas tidigare texter ligger lojaliteten konsekvent hos den lilla, utsatta människan. ”Vårt sätt att reagera på en enda liten människas tragedi speglar fullständigt vår inställning till en hel nation, och mängden människor gör ingen skillnad.” skriver hon den 31:a januari 2000 efter ytterligare ett besök i ett tjetjenskt flyktingläger.

Politkovskaja borrar djupt i det som annars passerar som rappa krigsskildringar, söker efter motsägelserna och lyfter fram dem i ljuset, ägnar tid åt detaljerna som nyanserar annars obegripliga förlopp. Vad händer med människor i ett samhälle präglat av laglöshet, övergrepp och otyglad vapenmakt? Ur texterna talar såväl de ryska som de tjetjenska förövarna, de korrupta domarna, krigsprofitörerna och de svartklädda änkorna som förlorat allt och ser blodshämnd som den enda och sista utvägen.

Under åren då Politkovskaja bevakar kriget ger hon inte bara den tjetjenska befolkningen en röst, utan hittar också sin egen. Allt eftersom förändras hennes roll från en observerande journalist till att uppfatta sig själv som ett vittne med ansvar inför världen. Att Politkovskaja själv blev ett av krigets många offer är och förblir i sammanhanget något oerhört symboltyngt. Som läsare har vi idag den stora förmånen att förvalta hennes rika kvarlåtenskaper i form av artiklar och böcker, men också tillskrivits ett eget ansvarsfyllt uppdrag: att kritiskt syna och utmana mörkerkrafterna i vårt eget samhälle.

Recension i Borås Tidning