söndag, januari 03, 2010

Mötesplats över gränserna



Hanna Larsson diskuterar de unga seriekonstnärernas vilja att utmana segregationen och fördomarna i Libanon.

Det unga libanesiska förlaget Samandal trycker svartvita serier på matt papper och påminner formmässigt om den japanska Mangan. Innanför pärmarna trängs deckargåtor och kärleksdramatik såväl som socialrealistiska och biografiska samhällsskildringar.Den täta mixen och höga bildkvalitén för tankarna till det svenska serieförlaget Galago.

Här finns till exempel Ghadi Ghosn´s högklassiga korta och experimentella
seriesagor, tecknade med enkla energiska linjer, som kastar läsaren
mellan sagans förtrollade värld och en repressiv militariserad
verklighet. Eller Fouad Mezhers The Educator, en mer konventionell,
men snyggt tecknad superhjälteberättelse om en ung man i
universitetsmiljö som strider mot en förtryckande regim i en dystopisk
framtidsvision.Redaktören Lena Merhejs egna underfundiga och
naivistiskt tecknade serier handlar om hennes mammas flytt från Tyskland
till Beirut under sextiotalet.

Jag träffar Merhej i hennes arbetsrum i centrala Beirut dagarna innan
ett nytt seriealbum ska tryckas. Tillsammans med tre andra unga
konstnärer driver hon förlaget till stor del ideellt. Med sin inriktning på grafiska
berättelser för vuxna är Samandal helt unikt i regionen. Förlaget har bara funnits på marknaden i några år, men ökar hela tiden i upplaga. Varje nummer trycks både på arabiska, franska och engelska: samtliga serier översätts till
arabiska längst bak i albumet.

– Vi har fått en del kritik för att vi inte håller oss till arabiskan,
berättar Merhej, men att göra det skulle utesluta massor av unga
läsare som inte kan läsa på arabiska. Stora delar av arabvärlden i dag
är mångspråkig och det är just den verkligheten vi vill att Samandal
ska vara en del av.

Trespråkigheten är talande för den komplexa libanesiska identiteten.
På grund av landets turbulenta historia har mängder av unga libaneser,
likt konstnärerna bakom Samandal, vuxit upp i exil eller studerat
utomlands.

Libanon är starkt färgat av den politik som sedan 1940-talet fördelar
makten i landet mellan de många olika religiösa minoriteterna.
Segregationen mellan de religiösa sekterna och frånvaron av en
gemensam libanesisk identitet ligger också som ett raster över landets
konfliktfyllda moderna historia. En stor del av den libanesiska
samtidskonsten uppehåller sig vid efterverkningarna av inbördeskriget
som rasade mellan 1975 och 1990 och ett utforskande av den libanesiska
identiteten. Och även i serierna värker de stora frågorna oavbrutet i
bakgrunden. Kriget, religionen, politiken, döden, våldet,
maktlösheten, kärleken, meningen, drömmarna. Ibland förankrade i en
specifik libanesisk kontext, ibland på helt andra platser eller i helt
andra galaxer.

Att Samandal föds i just den här formen och i den här tiden är ingen
slump:
– Vi ville skapa den arena för seriekonst som vi saknade i Libanon. Vi
är flera generationer unga som har växt upp i ett samhälle där
politikerna inte ens kan enas om vad som ska stå i skolornas
historieböcker, säger Merhej. Många unga känner inte igen sig i den
religiösa och politiska segregationen. Det finns ett behov av
gränsöverskridande mötesplatser.

Enligt Merhej är en allvarlig konsekvens av inbördeskriget att det
libanesiska samhället präglas av en stark självcensur. Därför vill
Samandal uppmuntra unga människor att själva beskriva sin verklighet.
Med sin inriktning på vuxenserier är Samandal unik i regionen. Även om
seriegenren alltid har spelat en stor roll i arabvärlden, är den
grafiska berättelsen tämligen outforskad och en tacksam arena för
provokativa ämnen. Varje nummer av Samandal är stämplat med en 18+
varning - som en hint om att serierna vänder sig till vuxna. Lena
Merhej visar mig några seriestrippar med sexscener. Hon hade väntat
sig kritik för dem, och att Samandal klarat sig igenom censurens
nålsöga tror hon handlar om att seriegenren fortfarande inte riktigt
tas på allvar.

Nu hoppas förlaget på en serierevolution i Mellanöstern:
– Seriegenren behövs för att den har potential att verka subversivt
och utmana samhällets ingrodda tabun och fördomar, säger Merhej. Och
än så länge har vi bara sett början.

Hanna Larsson

Reportage i Aftonbladet