Titel: Kärlek x 21 Afrikanska noveller
Red: Ama Ata Aidoo
Originaltitel: African Love stories (2006)
Översättning: Lena Langborn, Susanne Ljung Adriansson, Joakim Sundström, Anita Theorell, Boel Unnerstad, Cajsa Zerhouni
Förlag: Bokförlaget Tranan
Romeo och Julia, Tristan och Isolde, Heloïse och Abélard, listan över världslitteraturens klassiska kärlekshistorier kan göras lång. Men afrikanska kärleksberättelser – finns de, frågar sig baksidestexten på den nytryckta novellsamlingen Kärlek x 21 (Bokförlaget Tranan) som nu kommer på svenska. Frågan är enkel men sätter i sin anspråkslöshet fingret på de komplexa förhållanden som råder för den afrikanska litteraturen.
Naturligtvis finns det och har alltid funnits afrikanska kärlekshistorier konstateras i förordet av bokens redaktör, författaren Ama Ata Aidoo. Frånvaron av afrikanska kärlekshistorier i världslitteraturen menar hon bottnar i glappet mellan en muntlig och skriftlig tradition och den västerländska dominansen över såväl litteraturhistorien som dagens strängt mallade bokmarknad. För att bli utgiven och läst förväntas en afrikans författare skriva om fattigdom, inbördeskrig och militärdiktaturer, inte kärlek och vardagsrelationer, fastslår Ama Ata Aidoo indignerat.
Så blir novellsamlingen Kärlek x 21 det upproriska svaret på den ovanställda frågan med både trotsiga och våghalsiga, hudnära och rörande berättelser om kärlek – alla skrivna av kvinnor. Den blir också en arena där kvinnors röster, som länge fått stå tillbaka i den afrikanska litteraturen, kräver plats med sina erfarenheter och tolkningar av verkligheten. ”Kvinnors liv förlöper i hemlighet, i hakparanteser, i tystnad, på platser som vi inte känner till.”, skriver så den Sydafrikanska författaren Antjie Krog i sin novell ”Tre [kärleks]historier inom hakparantes.”
Texterna brottas med universella teman som otrohet, tonårsvåndor, förbjuden kärlek, rasfördomar och svek, men färgas också av lanskapets, kulturens, kontextens variationer och olikheter. Berättelserna spänner över stora delar av kontinenten, från Egypten, Sudan, Elfenbenskusten, Ghana och Nigeria till Kenya, Tanzania, Uganda och Sydafrika. Innanför pärmarna ryms flera av samtidens mest hyllade afrikanska författarröster som bland andra Leila Aboulela, Nawal El Saadawi, Sefi Atta, Chimamanda Ngozi Adichie, Monica Arac de Nyeko och Helen Oyeyemi. Här finns också mer okända författarnamn som nu för första gången ges ut på svenska.
I ”Rivalen” av Yaba Badoe från Ghana sliter svartsjukan i den medelålders Beatrice Mensah när hon ser hur makens fjortonåriga systerdotter försöker vinna sin farbrors hjärta. Sudanesiska Leila Aboulela skildrar insiktsfullt kaoset och kulturkrockarna som uppstår dagarna före ett bröllop mellan en sudanesisk kvinna och en europeisk man. Och Véronique Tadjo från Elfenbenskusten skriver poetiskt om en miserabel förälskelse, där huvudpersonen bara ”måste plocka ut hjärtat, göra det rent och sedan sätta in det i bröstet igen”.
En av de texter som sticker ut och med skärpa är ”Rosenäppelträd” skriven av Monica Arac de Nyekos från Uganda. Två unga kvinnors kärlek faller här offer för samhällets stränga tabun och fördömanden i ett Uganda där homosexualitet betraktas som ett brott. ”Du sa det själv, vi skulle kunna bli vad som helst. Allt som kom ur din mun var skarpsynt, kryddat och levande. Du sa det till mig när vi satt på en gren i ett mangoträd. Det var förbjudet att klättra i träd, men vi gjorde det ändå, och där, innanför de gröna grenarna, sa du – vi kan bli vad som helst.”, skriver Arac de Nyekos på sparsmakad, vacker prosa.
Många av berättelserna i Kärlek x 21 är både välskrivna och angeläget brännande, andra blir mer ytligt redovisande än gestaltad litteratur. Men tillslut är det ändå helheten som laddar novellsamlingen med sprängkraft som med sin mångfald av röster bryter ny mark för den afrikanska kärleksberättelsen.
Recension i Borås Tidning
torsdag, november 25, 2010
onsdag, november 24, 2010
En politiskt förbannad dikt
Titel: Asylansökan
Författare: Ghayath Alamdhoun
Förlag: Ersatz
Översättning: Ibrahim Abdulmalik, Said Aljaffar, Jasim Mohamed, Tetz Rooke och Jan Henrik Swahn
En asylansökningsblankett utgör omslaget till den palestinska författaren Ghayath Alamdhouns diktsamling Asylansökan. Orden SKRIV TYDLIGT fångar blicken och sammanfattar absurditeten i en byråkratisk process där en människa på flykt förväntas redovisa sin livshistoria med hjälp av en blankett. ”Och denna värld är för trång / för att kunna rymma min asylansökan”, skriver Alamdhoun så innanför bokpärmarna och låter sin ansökan omstöpas till förbannad poesi.
Varje år söker hundratals statslösa palestinier asyl i Sverige. Majoriteten av dem får avslag och utvisas tillbaka till flyktingläger i bland annat Libanon, Syrien och Jordanien där människor i decennier levt utan medborgerliga rättigheter. ”Att vara palestinier betyder att vara månens baksida, mörk, utstött och bortglömd.”, skriver Alamdhoun som själv är född i ett flyktingläger i Damaskus, utan varken pass eller framtid.
I Syrien råder ett av världens mest repressiva klimat för yttrandefrihet där människorättsaktivister, advokater och författare förföljs och fängslas. För snart två år sedan sökte Alamdhoun också asyl som statslös författare i Sverige. Men trots den dokumenterade och välkända hotbild som riktas mot skribenter som anses vara oppositionella ger Migrationsverket avslag – idag väntar han fortfarande på resultatet av sin överklagan.
Diktsamlingen Asylansökan bryter inte bara upp ett naket besöksrum i den cyniska asylansökningsprocessen, utan berättar också om den smärtfyllda vägen dit. Texterna består av kortare reflektioner, noteringar och diktsviter, alla med samma grundtema: den mänskliga existensen och det relativa människovärdet. Tillsammans med världens statslösa palestinier delar Alamdhoun erfarenheten av en ickeexistens som värker över, under, mellan raderna, borrar i det förtvinande tillståndet att inte få finnas till; varken som asylsökande, folk eller nation.
Det är en vemodigt lyrisk men också politiskt förbannad dikt som vredgad krumbuktar sig på boksidorna. Bitvis blir det slagordspoesi, men så djupnar texten, blir smärtsamt angelägen här och nu, där vår allt mer solkiga och godtyckliga asylpolitik sätter hårdare gränser för det vi kallar människovärde. ”Vi som sprids omkring som splitter, som regnar omkring som slamsor, vi ber så hemskt mycket om ursäkt inför denna civiliserade värld /…/ för att vi oavsiktligt dykt upp i era trygga hem utan tillstånd”, ryter poeten till oss i våra TV-soffor. ”Vi ber så hemskt mycket om ursäkt /…/ för de avtryck som våra inälvor lämnat i era snövita minnen.”
Recension i Borås Tidning
Författare: Ghayath Alamdhoun
Förlag: Ersatz
Översättning: Ibrahim Abdulmalik, Said Aljaffar, Jasim Mohamed, Tetz Rooke och Jan Henrik Swahn
En asylansökningsblankett utgör omslaget till den palestinska författaren Ghayath Alamdhouns diktsamling Asylansökan. Orden SKRIV TYDLIGT fångar blicken och sammanfattar absurditeten i en byråkratisk process där en människa på flykt förväntas redovisa sin livshistoria med hjälp av en blankett. ”Och denna värld är för trång / för att kunna rymma min asylansökan”, skriver Alamdhoun så innanför bokpärmarna och låter sin ansökan omstöpas till förbannad poesi.
Varje år söker hundratals statslösa palestinier asyl i Sverige. Majoriteten av dem får avslag och utvisas tillbaka till flyktingläger i bland annat Libanon, Syrien och Jordanien där människor i decennier levt utan medborgerliga rättigheter. ”Att vara palestinier betyder att vara månens baksida, mörk, utstött och bortglömd.”, skriver Alamdhoun som själv är född i ett flyktingläger i Damaskus, utan varken pass eller framtid.
I Syrien råder ett av världens mest repressiva klimat för yttrandefrihet där människorättsaktivister, advokater och författare förföljs och fängslas. För snart två år sedan sökte Alamdhoun också asyl som statslös författare i Sverige. Men trots den dokumenterade och välkända hotbild som riktas mot skribenter som anses vara oppositionella ger Migrationsverket avslag – idag väntar han fortfarande på resultatet av sin överklagan.
Diktsamlingen Asylansökan bryter inte bara upp ett naket besöksrum i den cyniska asylansökningsprocessen, utan berättar också om den smärtfyllda vägen dit. Texterna består av kortare reflektioner, noteringar och diktsviter, alla med samma grundtema: den mänskliga existensen och det relativa människovärdet. Tillsammans med världens statslösa palestinier delar Alamdhoun erfarenheten av en ickeexistens som värker över, under, mellan raderna, borrar i det förtvinande tillståndet att inte få finnas till; varken som asylsökande, folk eller nation.
Det är en vemodigt lyrisk men också politiskt förbannad dikt som vredgad krumbuktar sig på boksidorna. Bitvis blir det slagordspoesi, men så djupnar texten, blir smärtsamt angelägen här och nu, där vår allt mer solkiga och godtyckliga asylpolitik sätter hårdare gränser för det vi kallar människovärde. ”Vi som sprids omkring som splitter, som regnar omkring som slamsor, vi ber så hemskt mycket om ursäkt inför denna civiliserade värld /…/ för att vi oavsiktligt dykt upp i era trygga hem utan tillstånd”, ryter poeten till oss i våra TV-soffor. ”Vi ber så hemskt mycket om ursäkt /…/ för de avtryck som våra inälvor lämnat i era snövita minnen.”
Recension i Borås Tidning
måndag, november 15, 2010
Krigsoffrets tunga möte med Sverige
”Mörkret är stort. Och tystnaden. Snön. Vidderna. Ensamheten. Jag ligger vaken på nätterna för att slippa sova. Jag vill inte minnas. Inte drömma. Inte vara tillbaka.” Så börjar Christina Wahldéns senaste ungdomsbok I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig.
Det handlar om sextonåriga Ombeni som flyr till Sverige från krigets Kongo. En allde- les vanlig tonåring som på ett brutalt sätt berövats stora delar av sin familj efter en rebellräd i hembyn. Ombeni och två av hennes systrar skonas från döden, men får betala med sina kroppar. Våldtäkter, kränkningar och misshandel blir en del av vardagen i ett av landets fruktade rebelläger – tills Ombeni lyckas fly till en näraliggande stad. Hon stryker omkring bland skuggorna, söker efter hjälp. Snart får hon lära sig att krigets våldtäktsmän inte bara finns bland ansiktslösa rebelller, utan även bland FN-personal som glider runt på gatorna i sina vita, fyrhjulsdrivna jeepar.
Drivkraften att överleva tar Ombeni till Sverige. Och här börjar en annan resa. Hon möts av idel blanka, oförstående blickar. Ingen, varken socialtjänst, familjehem, lärare eller skolkamrater, kan bryta igenom hennes stumhet. Om nätterna river smärtan och den ordlösa sorgen i henne: ”Ni vet inte hur bra ni har det. Ni har varandra. Jag har ingen. Vad gör jag här?”
Wahldén har ett femtontal böcker bakom sig, både ungdomsromaner och deckare. Alla borrar i tunga teman som våldtäkt, prostitution eller homofobi som ofta bottnar i verkliga personer och händelser. Ombeni lämnar motvilligt sitt hemland för att överleva, men mötet med Sverige är långt i från paradisiskt. I stället för att omfamnas och inkluderas, lämnas hon ensam i en spartanskt inredd etta i en liten frostkall norrländsk stad.
Det skulle lätt kunna bli både platt och ”för mycket”. Ibland blir berättelsen också mer redovisande än gestaltad. Wahldén vill säga så mycket att det bitvis blir övertydligt. Men det gör inget. Summan blir ändå ännu en välskriven och drabbande text som vill något. Och det är precis vad den här tiden behöver: en berättelse som ställer frågor om människovärde och vilken värld och samhälle vi egentligen vill ha.
Mer än 5,4 miljoner människor har dött i Kongo sedan krigsutbrottet 1998. En av orsakerna till stridigheter är den begärliga metallen Coltan som finns i våra mobilers uppladdningsbara batterier. ”I din ficka bär du en bit av Kongo”, skriver Wahldén i sitt efterord. I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig gör något så uppfriskande som att uppmana sin läsare att ställa sig frågan: Vad har jag själv för ansvar?
Recension i Aftonbladet
Det handlar om sextonåriga Ombeni som flyr till Sverige från krigets Kongo. En allde- les vanlig tonåring som på ett brutalt sätt berövats stora delar av sin familj efter en rebellräd i hembyn. Ombeni och två av hennes systrar skonas från döden, men får betala med sina kroppar. Våldtäkter, kränkningar och misshandel blir en del av vardagen i ett av landets fruktade rebelläger – tills Ombeni lyckas fly till en näraliggande stad. Hon stryker omkring bland skuggorna, söker efter hjälp. Snart får hon lära sig att krigets våldtäktsmän inte bara finns bland ansiktslösa rebelller, utan även bland FN-personal som glider runt på gatorna i sina vita, fyrhjulsdrivna jeepar.
Drivkraften att överleva tar Ombeni till Sverige. Och här börjar en annan resa. Hon möts av idel blanka, oförstående blickar. Ingen, varken socialtjänst, familjehem, lärare eller skolkamrater, kan bryta igenom hennes stumhet. Om nätterna river smärtan och den ordlösa sorgen i henne: ”Ni vet inte hur bra ni har det. Ni har varandra. Jag har ingen. Vad gör jag här?”
Wahldén har ett femtontal böcker bakom sig, både ungdomsromaner och deckare. Alla borrar i tunga teman som våldtäkt, prostitution eller homofobi som ofta bottnar i verkliga personer och händelser. Ombeni lämnar motvilligt sitt hemland för att överleva, men mötet med Sverige är långt i från paradisiskt. I stället för att omfamnas och inkluderas, lämnas hon ensam i en spartanskt inredd etta i en liten frostkall norrländsk stad.
Det skulle lätt kunna bli både platt och ”för mycket”. Ibland blir berättelsen också mer redovisande än gestaltad. Wahldén vill säga så mycket att det bitvis blir övertydligt. Men det gör inget. Summan blir ändå ännu en välskriven och drabbande text som vill något. Och det är precis vad den här tiden behöver: en berättelse som ställer frågor om människovärde och vilken värld och samhälle vi egentligen vill ha.
Mer än 5,4 miljoner människor har dött i Kongo sedan krigsutbrottet 1998. En av orsakerna till stridigheter är den begärliga metallen Coltan som finns i våra mobilers uppladdningsbara batterier. ”I din ficka bär du en bit av Kongo”, skriver Wahldén i sitt efterord. I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig gör något så uppfriskande som att uppmana sin läsare att ställa sig frågan: Vad har jag själv för ansvar?
Recension i Aftonbladet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)