”Mörkret är stort. Och tystnaden. Snön. Vidderna. Ensamheten. Jag ligger vaken på nätterna för att slippa sova. Jag vill inte minnas. Inte drömma. Inte vara tillbaka.” Så börjar Christina Wahldéns senaste ungdomsbok I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig.
Det handlar om sextonåriga Ombeni som flyr till Sverige från krigets Kongo. En allde- les vanlig tonåring som på ett brutalt sätt berövats stora delar av sin familj efter en rebellräd i hembyn. Ombeni och två av hennes systrar skonas från döden, men får betala med sina kroppar. Våldtäkter, kränkningar och misshandel blir en del av vardagen i ett av landets fruktade rebelläger – tills Ombeni lyckas fly till en näraliggande stad. Hon stryker omkring bland skuggorna, söker efter hjälp. Snart får hon lära sig att krigets våldtäktsmän inte bara finns bland ansiktslösa rebelller, utan även bland FN-personal som glider runt på gatorna i sina vita, fyrhjulsdrivna jeepar.
Drivkraften att överleva tar Ombeni till Sverige. Och här börjar en annan resa. Hon möts av idel blanka, oförstående blickar. Ingen, varken socialtjänst, familjehem, lärare eller skolkamrater, kan bryta igenom hennes stumhet. Om nätterna river smärtan och den ordlösa sorgen i henne: ”Ni vet inte hur bra ni har det. Ni har varandra. Jag har ingen. Vad gör jag här?”
Wahldén har ett femtontal böcker bakom sig, både ungdomsromaner och deckare. Alla borrar i tunga teman som våldtäkt, prostitution eller homofobi som ofta bottnar i verkliga personer och händelser. Ombeni lämnar motvilligt sitt hemland för att överleva, men mötet med Sverige är långt i från paradisiskt. I stället för att omfamnas och inkluderas, lämnas hon ensam i en spartanskt inredd etta i en liten frostkall norrländsk stad.
Det skulle lätt kunna bli både platt och ”för mycket”. Ibland blir berättelsen också mer redovisande än gestaltad. Wahldén vill säga så mycket att det bitvis blir övertydligt. Men det gör inget. Summan blir ändå ännu en välskriven och drabbande text som vill något. Och det är precis vad den här tiden behöver: en berättelse som ställer frågor om människovärde och vilken värld och samhälle vi egentligen vill ha.
Mer än 5,4 miljoner människor har dött i Kongo sedan krigsutbrottet 1998. En av orsakerna till stridigheter är den begärliga metallen Coltan som finns i våra mobilers uppladdningsbara batterier. ”I din ficka bär du en bit av Kongo”, skriver Wahldén i sitt efterord. I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig gör något så uppfriskande som att uppmana sin läsare att ställa sig frågan: Vad har jag själv för ansvar?
Recension i Aftonbladet
