Bok: ALLT GOTT SKA KOMMA DIG TILL DEL
Författare: Sefi Atta
Förlag: Bokförlaget Tranan
Översättning: Birgitta Wallin
Det är tidigt sjuttiotal och platsen är Nigeria. Biafrakriget har just brutit ut och militärkupperna avlöser varandra. Sefi Attas Allt gott ska komma dig till del tar sin början i en medelklassig villaförort till Lagos där elvaåriga Enitan Taiwo rastlöst fördriver dagarna i väntan på att få börja skolan.
Hennes strikt religiösa mor och politiskt engagerade far har olika åsikter om hur en flicka ska uppfostras och Enitan slits mellan oförenliga krav och förväntningar. När den frispråkiga grannflickan Sheri plötsligt knackar på dörren, öppnas ett nytt och eget rum i Enitans liv som också ska förändras för alltid.
Romanen Allt gott ska komma dig till del, som nu kommer i svensk översättning, är Attas prisbelönta debut och publicerades första gången 2004.
I centrum för berättelsen står två nigerianska flickor som växer upp i ett samhälle under omdaning efter många år av brittiskt, kolonialt styre och deras närkamp med ett djupt patriarkalt samhälle; Enitan som vägrar att infinna sig i den traditionella kvinnorollen och drömmer om utbildning och arbete. Sheri som ständigt utmanar och tänjer på gränserna för hur en anständig kvinna ska vara och uppföra sig.
Atta tillhör en yngre författargeneration från Nigeria som under det senaste decenniet slagit igenom internationellt med berättelser om hemlandets postkoloniala erfarenheter. Mot fonden av ett rasande inbördeskrig låter hon också den nigerianska samtidshistorien brytas genom Enitans och Sheris sköra flickkroppar; konflikten mellan tradition och modernitet, kolonialism och självständighet, religion och politisk ideologi.
Ytterst är det kvinnornas erfarenheter som står i fokus. För parallellt med det krig som fyller världens löpsedlar pågår också ett annat krig, det mot patriarkatet, som i romanen förkroppsligas av de svekfulla och brutala män som passerar revy i de unga kvinnornas liv.
Allt gott ska komma dig till del utspelar sig mitt under ett krig, men berättar om allt det som pågår samtidigt och under tiden. Atta borrar djupt i de allmänmänskliga existentiella djupen, frågor om rädsla och mod, kärlek och vänskap, moderskap och föräldraskap.
Enitan och Sheri kommer att slå in olika vägar i livet, men återförenas vid nya korsvägar. För Enitan ställs allt på sin spets när fadern kastas i fängelse och hon tvingas välja mellan den politiska striden och den egna säkerheten.
Stilmässigt varvar Atta sin historia med luftig dialog och tät prosa som efter en något spretig startsträcka djupnar och fängslar, här i varsam översättning av Birgitta Wallin. Det är på en och samma gång dräpande humoristiskt, feministiskt upproriskt och djupt allvarligt.
Rösten som tränger fram genom texten känns både ny och befriande fri från det tillrättalagt konventionella. I höst släpps Attas andra roman med titeln Swallow på engelska, jag förutsätter att vi snart kan läsa den också på svenska.
Recension i Borås Tidning
fredag, december 10, 2010
torsdag, november 25, 2010
Kärlek, kärlek, inte krig
Titel: Kärlek x 21 Afrikanska noveller
Red: Ama Ata Aidoo
Originaltitel: African Love stories (2006)
Översättning: Lena Langborn, Susanne Ljung Adriansson, Joakim Sundström, Anita Theorell, Boel Unnerstad, Cajsa Zerhouni
Förlag: Bokförlaget Tranan
Romeo och Julia, Tristan och Isolde, Heloïse och Abélard, listan över världslitteraturens klassiska kärlekshistorier kan göras lång. Men afrikanska kärleksberättelser – finns de, frågar sig baksidestexten på den nytryckta novellsamlingen Kärlek x 21 (Bokförlaget Tranan) som nu kommer på svenska. Frågan är enkel men sätter i sin anspråkslöshet fingret på de komplexa förhållanden som råder för den afrikanska litteraturen.
Naturligtvis finns det och har alltid funnits afrikanska kärlekshistorier konstateras i förordet av bokens redaktör, författaren Ama Ata Aidoo. Frånvaron av afrikanska kärlekshistorier i världslitteraturen menar hon bottnar i glappet mellan en muntlig och skriftlig tradition och den västerländska dominansen över såväl litteraturhistorien som dagens strängt mallade bokmarknad. För att bli utgiven och läst förväntas en afrikans författare skriva om fattigdom, inbördeskrig och militärdiktaturer, inte kärlek och vardagsrelationer, fastslår Ama Ata Aidoo indignerat.
Så blir novellsamlingen Kärlek x 21 det upproriska svaret på den ovanställda frågan med både trotsiga och våghalsiga, hudnära och rörande berättelser om kärlek – alla skrivna av kvinnor. Den blir också en arena där kvinnors röster, som länge fått stå tillbaka i den afrikanska litteraturen, kräver plats med sina erfarenheter och tolkningar av verkligheten. ”Kvinnors liv förlöper i hemlighet, i hakparanteser, i tystnad, på platser som vi inte känner till.”, skriver så den Sydafrikanska författaren Antjie Krog i sin novell ”Tre [kärleks]historier inom hakparantes.”
Texterna brottas med universella teman som otrohet, tonårsvåndor, förbjuden kärlek, rasfördomar och svek, men färgas också av lanskapets, kulturens, kontextens variationer och olikheter. Berättelserna spänner över stora delar av kontinenten, från Egypten, Sudan, Elfenbenskusten, Ghana och Nigeria till Kenya, Tanzania, Uganda och Sydafrika. Innanför pärmarna ryms flera av samtidens mest hyllade afrikanska författarröster som bland andra Leila Aboulela, Nawal El Saadawi, Sefi Atta, Chimamanda Ngozi Adichie, Monica Arac de Nyeko och Helen Oyeyemi. Här finns också mer okända författarnamn som nu för första gången ges ut på svenska.
I ”Rivalen” av Yaba Badoe från Ghana sliter svartsjukan i den medelålders Beatrice Mensah när hon ser hur makens fjortonåriga systerdotter försöker vinna sin farbrors hjärta. Sudanesiska Leila Aboulela skildrar insiktsfullt kaoset och kulturkrockarna som uppstår dagarna före ett bröllop mellan en sudanesisk kvinna och en europeisk man. Och Véronique Tadjo från Elfenbenskusten skriver poetiskt om en miserabel förälskelse, där huvudpersonen bara ”måste plocka ut hjärtat, göra det rent och sedan sätta in det i bröstet igen”.
En av de texter som sticker ut och med skärpa är ”Rosenäppelträd” skriven av Monica Arac de Nyekos från Uganda. Två unga kvinnors kärlek faller här offer för samhällets stränga tabun och fördömanden i ett Uganda där homosexualitet betraktas som ett brott. ”Du sa det själv, vi skulle kunna bli vad som helst. Allt som kom ur din mun var skarpsynt, kryddat och levande. Du sa det till mig när vi satt på en gren i ett mangoträd. Det var förbjudet att klättra i träd, men vi gjorde det ändå, och där, innanför de gröna grenarna, sa du – vi kan bli vad som helst.”, skriver Arac de Nyekos på sparsmakad, vacker prosa.
Många av berättelserna i Kärlek x 21 är både välskrivna och angeläget brännande, andra blir mer ytligt redovisande än gestaltad litteratur. Men tillslut är det ändå helheten som laddar novellsamlingen med sprängkraft som med sin mångfald av röster bryter ny mark för den afrikanska kärleksberättelsen.
Recension i Borås Tidning
Red: Ama Ata Aidoo
Originaltitel: African Love stories (2006)
Översättning: Lena Langborn, Susanne Ljung Adriansson, Joakim Sundström, Anita Theorell, Boel Unnerstad, Cajsa Zerhouni
Förlag: Bokförlaget Tranan
Romeo och Julia, Tristan och Isolde, Heloïse och Abélard, listan över världslitteraturens klassiska kärlekshistorier kan göras lång. Men afrikanska kärleksberättelser – finns de, frågar sig baksidestexten på den nytryckta novellsamlingen Kärlek x 21 (Bokförlaget Tranan) som nu kommer på svenska. Frågan är enkel men sätter i sin anspråkslöshet fingret på de komplexa förhållanden som råder för den afrikanska litteraturen.
Naturligtvis finns det och har alltid funnits afrikanska kärlekshistorier konstateras i förordet av bokens redaktör, författaren Ama Ata Aidoo. Frånvaron av afrikanska kärlekshistorier i världslitteraturen menar hon bottnar i glappet mellan en muntlig och skriftlig tradition och den västerländska dominansen över såväl litteraturhistorien som dagens strängt mallade bokmarknad. För att bli utgiven och läst förväntas en afrikans författare skriva om fattigdom, inbördeskrig och militärdiktaturer, inte kärlek och vardagsrelationer, fastslår Ama Ata Aidoo indignerat.
Så blir novellsamlingen Kärlek x 21 det upproriska svaret på den ovanställda frågan med både trotsiga och våghalsiga, hudnära och rörande berättelser om kärlek – alla skrivna av kvinnor. Den blir också en arena där kvinnors röster, som länge fått stå tillbaka i den afrikanska litteraturen, kräver plats med sina erfarenheter och tolkningar av verkligheten. ”Kvinnors liv förlöper i hemlighet, i hakparanteser, i tystnad, på platser som vi inte känner till.”, skriver så den Sydafrikanska författaren Antjie Krog i sin novell ”Tre [kärleks]historier inom hakparantes.”
Texterna brottas med universella teman som otrohet, tonårsvåndor, förbjuden kärlek, rasfördomar och svek, men färgas också av lanskapets, kulturens, kontextens variationer och olikheter. Berättelserna spänner över stora delar av kontinenten, från Egypten, Sudan, Elfenbenskusten, Ghana och Nigeria till Kenya, Tanzania, Uganda och Sydafrika. Innanför pärmarna ryms flera av samtidens mest hyllade afrikanska författarröster som bland andra Leila Aboulela, Nawal El Saadawi, Sefi Atta, Chimamanda Ngozi Adichie, Monica Arac de Nyeko och Helen Oyeyemi. Här finns också mer okända författarnamn som nu för första gången ges ut på svenska.
I ”Rivalen” av Yaba Badoe från Ghana sliter svartsjukan i den medelålders Beatrice Mensah när hon ser hur makens fjortonåriga systerdotter försöker vinna sin farbrors hjärta. Sudanesiska Leila Aboulela skildrar insiktsfullt kaoset och kulturkrockarna som uppstår dagarna före ett bröllop mellan en sudanesisk kvinna och en europeisk man. Och Véronique Tadjo från Elfenbenskusten skriver poetiskt om en miserabel förälskelse, där huvudpersonen bara ”måste plocka ut hjärtat, göra det rent och sedan sätta in det i bröstet igen”.
En av de texter som sticker ut och med skärpa är ”Rosenäppelträd” skriven av Monica Arac de Nyekos från Uganda. Två unga kvinnors kärlek faller här offer för samhällets stränga tabun och fördömanden i ett Uganda där homosexualitet betraktas som ett brott. ”Du sa det själv, vi skulle kunna bli vad som helst. Allt som kom ur din mun var skarpsynt, kryddat och levande. Du sa det till mig när vi satt på en gren i ett mangoträd. Det var förbjudet att klättra i träd, men vi gjorde det ändå, och där, innanför de gröna grenarna, sa du – vi kan bli vad som helst.”, skriver Arac de Nyekos på sparsmakad, vacker prosa.
Många av berättelserna i Kärlek x 21 är både välskrivna och angeläget brännande, andra blir mer ytligt redovisande än gestaltad litteratur. Men tillslut är det ändå helheten som laddar novellsamlingen med sprängkraft som med sin mångfald av röster bryter ny mark för den afrikanska kärleksberättelsen.
Recension i Borås Tidning
onsdag, november 24, 2010
En politiskt förbannad dikt
Titel: Asylansökan
Författare: Ghayath Alamdhoun
Förlag: Ersatz
Översättning: Ibrahim Abdulmalik, Said Aljaffar, Jasim Mohamed, Tetz Rooke och Jan Henrik Swahn
En asylansökningsblankett utgör omslaget till den palestinska författaren Ghayath Alamdhouns diktsamling Asylansökan. Orden SKRIV TYDLIGT fångar blicken och sammanfattar absurditeten i en byråkratisk process där en människa på flykt förväntas redovisa sin livshistoria med hjälp av en blankett. ”Och denna värld är för trång / för att kunna rymma min asylansökan”, skriver Alamdhoun så innanför bokpärmarna och låter sin ansökan omstöpas till förbannad poesi.
Varje år söker hundratals statslösa palestinier asyl i Sverige. Majoriteten av dem får avslag och utvisas tillbaka till flyktingläger i bland annat Libanon, Syrien och Jordanien där människor i decennier levt utan medborgerliga rättigheter. ”Att vara palestinier betyder att vara månens baksida, mörk, utstött och bortglömd.”, skriver Alamdhoun som själv är född i ett flyktingläger i Damaskus, utan varken pass eller framtid.
I Syrien råder ett av världens mest repressiva klimat för yttrandefrihet där människorättsaktivister, advokater och författare förföljs och fängslas. För snart två år sedan sökte Alamdhoun också asyl som statslös författare i Sverige. Men trots den dokumenterade och välkända hotbild som riktas mot skribenter som anses vara oppositionella ger Migrationsverket avslag – idag väntar han fortfarande på resultatet av sin överklagan.
Diktsamlingen Asylansökan bryter inte bara upp ett naket besöksrum i den cyniska asylansökningsprocessen, utan berättar också om den smärtfyllda vägen dit. Texterna består av kortare reflektioner, noteringar och diktsviter, alla med samma grundtema: den mänskliga existensen och det relativa människovärdet. Tillsammans med världens statslösa palestinier delar Alamdhoun erfarenheten av en ickeexistens som värker över, under, mellan raderna, borrar i det förtvinande tillståndet att inte få finnas till; varken som asylsökande, folk eller nation.
Det är en vemodigt lyrisk men också politiskt förbannad dikt som vredgad krumbuktar sig på boksidorna. Bitvis blir det slagordspoesi, men så djupnar texten, blir smärtsamt angelägen här och nu, där vår allt mer solkiga och godtyckliga asylpolitik sätter hårdare gränser för det vi kallar människovärde. ”Vi som sprids omkring som splitter, som regnar omkring som slamsor, vi ber så hemskt mycket om ursäkt inför denna civiliserade värld /…/ för att vi oavsiktligt dykt upp i era trygga hem utan tillstånd”, ryter poeten till oss i våra TV-soffor. ”Vi ber så hemskt mycket om ursäkt /…/ för de avtryck som våra inälvor lämnat i era snövita minnen.”
Recension i Borås Tidning
Författare: Ghayath Alamdhoun
Förlag: Ersatz
Översättning: Ibrahim Abdulmalik, Said Aljaffar, Jasim Mohamed, Tetz Rooke och Jan Henrik Swahn
En asylansökningsblankett utgör omslaget till den palestinska författaren Ghayath Alamdhouns diktsamling Asylansökan. Orden SKRIV TYDLIGT fångar blicken och sammanfattar absurditeten i en byråkratisk process där en människa på flykt förväntas redovisa sin livshistoria med hjälp av en blankett. ”Och denna värld är för trång / för att kunna rymma min asylansökan”, skriver Alamdhoun så innanför bokpärmarna och låter sin ansökan omstöpas till förbannad poesi.
Varje år söker hundratals statslösa palestinier asyl i Sverige. Majoriteten av dem får avslag och utvisas tillbaka till flyktingläger i bland annat Libanon, Syrien och Jordanien där människor i decennier levt utan medborgerliga rättigheter. ”Att vara palestinier betyder att vara månens baksida, mörk, utstött och bortglömd.”, skriver Alamdhoun som själv är född i ett flyktingläger i Damaskus, utan varken pass eller framtid.
I Syrien råder ett av världens mest repressiva klimat för yttrandefrihet där människorättsaktivister, advokater och författare förföljs och fängslas. För snart två år sedan sökte Alamdhoun också asyl som statslös författare i Sverige. Men trots den dokumenterade och välkända hotbild som riktas mot skribenter som anses vara oppositionella ger Migrationsverket avslag – idag väntar han fortfarande på resultatet av sin överklagan.
Diktsamlingen Asylansökan bryter inte bara upp ett naket besöksrum i den cyniska asylansökningsprocessen, utan berättar också om den smärtfyllda vägen dit. Texterna består av kortare reflektioner, noteringar och diktsviter, alla med samma grundtema: den mänskliga existensen och det relativa människovärdet. Tillsammans med världens statslösa palestinier delar Alamdhoun erfarenheten av en ickeexistens som värker över, under, mellan raderna, borrar i det förtvinande tillståndet att inte få finnas till; varken som asylsökande, folk eller nation.
Det är en vemodigt lyrisk men också politiskt förbannad dikt som vredgad krumbuktar sig på boksidorna. Bitvis blir det slagordspoesi, men så djupnar texten, blir smärtsamt angelägen här och nu, där vår allt mer solkiga och godtyckliga asylpolitik sätter hårdare gränser för det vi kallar människovärde. ”Vi som sprids omkring som splitter, som regnar omkring som slamsor, vi ber så hemskt mycket om ursäkt inför denna civiliserade värld /…/ för att vi oavsiktligt dykt upp i era trygga hem utan tillstånd”, ryter poeten till oss i våra TV-soffor. ”Vi ber så hemskt mycket om ursäkt /…/ för de avtryck som våra inälvor lämnat i era snövita minnen.”
Recension i Borås Tidning
måndag, november 15, 2010
Krigsoffrets tunga möte med Sverige
”Mörkret är stort. Och tystnaden. Snön. Vidderna. Ensamheten. Jag ligger vaken på nätterna för att slippa sova. Jag vill inte minnas. Inte drömma. Inte vara tillbaka.” Så börjar Christina Wahldéns senaste ungdomsbok I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig.
Det handlar om sextonåriga Ombeni som flyr till Sverige från krigets Kongo. En allde- les vanlig tonåring som på ett brutalt sätt berövats stora delar av sin familj efter en rebellräd i hembyn. Ombeni och två av hennes systrar skonas från döden, men får betala med sina kroppar. Våldtäkter, kränkningar och misshandel blir en del av vardagen i ett av landets fruktade rebelläger – tills Ombeni lyckas fly till en näraliggande stad. Hon stryker omkring bland skuggorna, söker efter hjälp. Snart får hon lära sig att krigets våldtäktsmän inte bara finns bland ansiktslösa rebelller, utan även bland FN-personal som glider runt på gatorna i sina vita, fyrhjulsdrivna jeepar.
Drivkraften att överleva tar Ombeni till Sverige. Och här börjar en annan resa. Hon möts av idel blanka, oförstående blickar. Ingen, varken socialtjänst, familjehem, lärare eller skolkamrater, kan bryta igenom hennes stumhet. Om nätterna river smärtan och den ordlösa sorgen i henne: ”Ni vet inte hur bra ni har det. Ni har varandra. Jag har ingen. Vad gör jag här?”
Wahldén har ett femtontal böcker bakom sig, både ungdomsromaner och deckare. Alla borrar i tunga teman som våldtäkt, prostitution eller homofobi som ofta bottnar i verkliga personer och händelser. Ombeni lämnar motvilligt sitt hemland för att överleva, men mötet med Sverige är långt i från paradisiskt. I stället för att omfamnas och inkluderas, lämnas hon ensam i en spartanskt inredd etta i en liten frostkall norrländsk stad.
Det skulle lätt kunna bli både platt och ”för mycket”. Ibland blir berättelsen också mer redovisande än gestaltad. Wahldén vill säga så mycket att det bitvis blir övertydligt. Men det gör inget. Summan blir ändå ännu en välskriven och drabbande text som vill något. Och det är precis vad den här tiden behöver: en berättelse som ställer frågor om människovärde och vilken värld och samhälle vi egentligen vill ha.
Mer än 5,4 miljoner människor har dött i Kongo sedan krigsutbrottet 1998. En av orsakerna till stridigheter är den begärliga metallen Coltan som finns i våra mobilers uppladdningsbara batterier. ”I din ficka bär du en bit av Kongo”, skriver Wahldén i sitt efterord. I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig gör något så uppfriskande som att uppmana sin läsare att ställa sig frågan: Vad har jag själv för ansvar?
Recension i Aftonbladet
Det handlar om sextonåriga Ombeni som flyr till Sverige från krigets Kongo. En allde- les vanlig tonåring som på ett brutalt sätt berövats stora delar av sin familj efter en rebellräd i hembyn. Ombeni och två av hennes systrar skonas från döden, men får betala med sina kroppar. Våldtäkter, kränkningar och misshandel blir en del av vardagen i ett av landets fruktade rebelläger – tills Ombeni lyckas fly till en näraliggande stad. Hon stryker omkring bland skuggorna, söker efter hjälp. Snart får hon lära sig att krigets våldtäktsmän inte bara finns bland ansiktslösa rebelller, utan även bland FN-personal som glider runt på gatorna i sina vita, fyrhjulsdrivna jeepar.
Drivkraften att överleva tar Ombeni till Sverige. Och här börjar en annan resa. Hon möts av idel blanka, oförstående blickar. Ingen, varken socialtjänst, familjehem, lärare eller skolkamrater, kan bryta igenom hennes stumhet. Om nätterna river smärtan och den ordlösa sorgen i henne: ”Ni vet inte hur bra ni har det. Ni har varandra. Jag har ingen. Vad gör jag här?”
Wahldén har ett femtontal böcker bakom sig, både ungdomsromaner och deckare. Alla borrar i tunga teman som våldtäkt, prostitution eller homofobi som ofta bottnar i verkliga personer och händelser. Ombeni lämnar motvilligt sitt hemland för att överleva, men mötet med Sverige är långt i från paradisiskt. I stället för att omfamnas och inkluderas, lämnas hon ensam i en spartanskt inredd etta i en liten frostkall norrländsk stad.
Det skulle lätt kunna bli både platt och ”för mycket”. Ibland blir berättelsen också mer redovisande än gestaltad. Wahldén vill säga så mycket att det bitvis blir övertydligt. Men det gör inget. Summan blir ändå ännu en välskriven och drabbande text som vill något. Och det är precis vad den här tiden behöver: en berättelse som ställer frågor om människovärde och vilken värld och samhälle vi egentligen vill ha.
Mer än 5,4 miljoner människor har dött i Kongo sedan krigsutbrottet 1998. En av orsakerna till stridigheter är den begärliga metallen Coltan som finns i våra mobilers uppladdningsbara batterier. ”I din ficka bär du en bit av Kongo”, skriver Wahldén i sitt efterord. I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig gör något så uppfriskande som att uppmana sin läsare att ställa sig frågan: Vad har jag själv för ansvar?
Recension i Aftonbladet
fredag, oktober 22, 2010
Bomull - en solkig historia
Vad döljer sig egentligen bakom prislappen på de billiga bomullsplagg vi erbjuds att köpa i handeln? Det är den envisa fråga som värker mellan raderna i Gunilla Anders reportagebok Bomull - en solkig historia. (Ordfront). Trots att vi idag har ganska goda kunskaper om bomullsindustrins smutsiga bakgårdar är spårbarheten av bomullens härkomst nästintill obefintlig i handeln. ”Jag har synat t-tröjan i sömmarna utan att kunna finna någon ledtråd. Ingenstans står det var bomullen är odlad”, konstaterar Ander inledningsvis framför en klädsnurra i ett vanligt köpcentrum och bestämmer sig för att själv ta reda på svaret.
Likt en spårhund förflyttar hon sig mellan länder och kontinenter, epoker och århundraden för att kartlägga och beskriva historierna bakom handelns billiga bomullsplagg; historier som ger ekon i såväl den brittiska industriella revolutionen som slaveriet i den amerikanska södern och den egna uppväxten i Sjuhäradsbygdens tekolandskap under sextiotalet.
Den första anhalten på resan är diktaturens Uzbekistan, en av världens största bomullsexportörer, där slavliknande arbetsförhållanden, barnarbete och miljöförstöring beskrivs som en tickande bomb. Vidare bär det till USA som genom sina kraftiga stödpaket till den egna bomullsodlingen bidragit till en prisdumpning på världsmarknaden med förödande globala konsekvenser. För de västafrikanska småodlare som Ander sedan intervjuar i bland annat Benin och Senegal är det hårda konkurrensläget idag en fråga om överlevnad
Bilden som Ander tecknar över bomullsindustrin är lika mörk som komplex. Trots bomullens förödande miljöpåverkan i form av kemiska bekämpningsmedel och utarmning av jordens vattenresurser, utgör den samtidigt en av de viktigaste inkomstkällorna för många av världens fattigaste. Och visst är det lätt att som konsument bara kapitulera inför komplexiteten och förföras av de låga priserna.
Nöj dig inte med okunskapen, manar Ander till sist. Världen har varken ur mänsklig- eller miljösynpunkt råd med bomullsindustrin som den ser ut idag. Faktum är att förutsättningarna för en förändring finns. Textilforskningens allt mer förfinade metoder erbjuder idag alternativ till den allsmäktiga bomullen och en större efterfrågan av rättvisemärkt och ekologiskt har också fått flera stora handelskedjor att engagera sig i bomullens spårbarhet. Ander har med sin bok serverat sanningen, nu är det upp till oss konsumenter att välja nytt och välja bort.
Recension i Borås Tidning
Likt en spårhund förflyttar hon sig mellan länder och kontinenter, epoker och århundraden för att kartlägga och beskriva historierna bakom handelns billiga bomullsplagg; historier som ger ekon i såväl den brittiska industriella revolutionen som slaveriet i den amerikanska södern och den egna uppväxten i Sjuhäradsbygdens tekolandskap under sextiotalet.
Den första anhalten på resan är diktaturens Uzbekistan, en av världens största bomullsexportörer, där slavliknande arbetsförhållanden, barnarbete och miljöförstöring beskrivs som en tickande bomb. Vidare bär det till USA som genom sina kraftiga stödpaket till den egna bomullsodlingen bidragit till en prisdumpning på världsmarknaden med förödande globala konsekvenser. För de västafrikanska småodlare som Ander sedan intervjuar i bland annat Benin och Senegal är det hårda konkurrensläget idag en fråga om överlevnad
Bilden som Ander tecknar över bomullsindustrin är lika mörk som komplex. Trots bomullens förödande miljöpåverkan i form av kemiska bekämpningsmedel och utarmning av jordens vattenresurser, utgör den samtidigt en av de viktigaste inkomstkällorna för många av världens fattigaste. Och visst är det lätt att som konsument bara kapitulera inför komplexiteten och förföras av de låga priserna.
Nöj dig inte med okunskapen, manar Ander till sist. Världen har varken ur mänsklig- eller miljösynpunkt råd med bomullsindustrin som den ser ut idag. Faktum är att förutsättningarna för en förändring finns. Textilforskningens allt mer förfinade metoder erbjuder idag alternativ till den allsmäktiga bomullen och en större efterfrågan av rättvisemärkt och ekologiskt har också fått flera stora handelskedjor att engagera sig i bomullens spårbarhet. Ander har med sin bok serverat sanningen, nu är det upp till oss konsumenter att välja nytt och välja bort.
Recension i Borås Tidning
torsdag, oktober 07, 2010
Politkovskajas röst hörs än
Det är idag fyra år sedan en av samtidens mest hyllade och frispråkiga röster, den ryska journalisten Anna Politkovskaja, tystades av en fortfarande okänd förövare. Som en påminnelse publiceras också idag boken ”Sanningen - inget annat” (Ordfront) innehållande ett urval av hennes aldrig tidigare publicerade alster i svensk översättning. Tomrummet efter henne slår emot mig med kraft.
”Vad har jag gjort mig skyldig till? Jag har bara rapporterat vad jag bevittnat, bara sanningen.” skriver Politkovskaja i bokens inledande text som återfinns i hennes dator efter att hon brutalt mördats utanför sitt hem den 7 oktober 2006. Det handlar om journalistens stympade handlingsutrymme och lojalitetskrav i det som hon kallar för den dåvarande president Vladimir Putins korrumperade maktpyramid. ”En journalist som inte är på rätt sida idag är en paria”, fortsätter hon uppgivet.
Med sin modiga och ocensurerade rapportering från kriget i Tjetjenien gjorde sig Politkovskaja världskänd. Texterna i ”Sanningen – inget annat” är också nästan uteslutande hämtade från det som har kommit att kallas för det andra Tjetjenienkriget som bröt ut 1999, strax efter att Putin blivit Rysslands premiärminister. Boken transporterar läsaren genom krigets olika faser och en allt mer upptrappad hotbild mot henne själv som provokativ sanningssägare.
Omedelbart och direkt ljuder Politkovskajas osminkade vittnesmål från de tjetjenska flyktinglägren i det första kapitlet. De lemlästades, våldtagnas, sörjande, torterades historier rinner över boksidorna som blödande sår; den unga kvinnan Chejedi Machauri som mirakulöst har överlevt sin egen avrättning, syskonparet Aslanbek och Rezeda som bevittnat sin fars avrättning och femåriga Liana som feberyrar från sjukhussängen med hjässan full av granatsplitter.
Liksom i Politkovskajas tidigare texter ligger lojaliteten konsekvent hos den lilla, utsatta människan. ”Vårt sätt att reagera på en enda liten människas tragedi speglar fullständigt vår inställning till en hel nation, och mängden människor gör ingen skillnad.” skriver hon den 31:a januari 2000 efter ytterligare ett besök i ett tjetjenskt flyktingläger.
Politkovskaja borrar djupt i det som annars passerar som rappa krigsskildringar, söker efter motsägelserna och lyfter fram dem i ljuset, ägnar tid åt detaljerna som nyanserar annars obegripliga förlopp. Vad händer med människor i ett samhälle präglat av laglöshet, övergrepp och otyglad vapenmakt? Ur texterna talar såväl de ryska som de tjetjenska förövarna, de korrupta domarna, krigsprofitörerna och de svartklädda änkorna som förlorat allt och ser blodshämnd som den enda och sista utvägen.
Under åren då Politkovskaja bevakar kriget ger hon inte bara den tjetjenska befolkningen en röst, utan hittar också sin egen. Allt eftersom förändras hennes roll från en observerande journalist till att uppfatta sig själv som ett vittne med ansvar inför världen. Att Politkovskaja själv blev ett av krigets många offer är och förblir i sammanhanget något oerhört symboltyngt. Som läsare har vi idag den stora förmånen att förvalta hennes rika kvarlåtenskaper i form av artiklar och böcker, men också tillskrivits ett eget ansvarsfyllt uppdrag: att kritiskt syna och utmana mörkerkrafterna i vårt eget samhälle.
Recension i Borås Tidning
”Vad har jag gjort mig skyldig till? Jag har bara rapporterat vad jag bevittnat, bara sanningen.” skriver Politkovskaja i bokens inledande text som återfinns i hennes dator efter att hon brutalt mördats utanför sitt hem den 7 oktober 2006. Det handlar om journalistens stympade handlingsutrymme och lojalitetskrav i det som hon kallar för den dåvarande president Vladimir Putins korrumperade maktpyramid. ”En journalist som inte är på rätt sida idag är en paria”, fortsätter hon uppgivet.
Med sin modiga och ocensurerade rapportering från kriget i Tjetjenien gjorde sig Politkovskaja världskänd. Texterna i ”Sanningen – inget annat” är också nästan uteslutande hämtade från det som har kommit att kallas för det andra Tjetjenienkriget som bröt ut 1999, strax efter att Putin blivit Rysslands premiärminister. Boken transporterar läsaren genom krigets olika faser och en allt mer upptrappad hotbild mot henne själv som provokativ sanningssägare.
Omedelbart och direkt ljuder Politkovskajas osminkade vittnesmål från de tjetjenska flyktinglägren i det första kapitlet. De lemlästades, våldtagnas, sörjande, torterades historier rinner över boksidorna som blödande sår; den unga kvinnan Chejedi Machauri som mirakulöst har överlevt sin egen avrättning, syskonparet Aslanbek och Rezeda som bevittnat sin fars avrättning och femåriga Liana som feberyrar från sjukhussängen med hjässan full av granatsplitter.
Liksom i Politkovskajas tidigare texter ligger lojaliteten konsekvent hos den lilla, utsatta människan. ”Vårt sätt att reagera på en enda liten människas tragedi speglar fullständigt vår inställning till en hel nation, och mängden människor gör ingen skillnad.” skriver hon den 31:a januari 2000 efter ytterligare ett besök i ett tjetjenskt flyktingläger.
Politkovskaja borrar djupt i det som annars passerar som rappa krigsskildringar, söker efter motsägelserna och lyfter fram dem i ljuset, ägnar tid åt detaljerna som nyanserar annars obegripliga förlopp. Vad händer med människor i ett samhälle präglat av laglöshet, övergrepp och otyglad vapenmakt? Ur texterna talar såväl de ryska som de tjetjenska förövarna, de korrupta domarna, krigsprofitörerna och de svartklädda änkorna som förlorat allt och ser blodshämnd som den enda och sista utvägen.
Under åren då Politkovskaja bevakar kriget ger hon inte bara den tjetjenska befolkningen en röst, utan hittar också sin egen. Allt eftersom förändras hennes roll från en observerande journalist till att uppfatta sig själv som ett vittne med ansvar inför världen. Att Politkovskaja själv blev ett av krigets många offer är och förblir i sammanhanget något oerhört symboltyngt. Som läsare har vi idag den stora förmånen att förvalta hennes rika kvarlåtenskaper i form av artiklar och böcker, men också tillskrivits ett eget ansvarsfyllt uppdrag: att kritiskt syna och utmana mörkerkrafterna i vårt eget samhälle.
Recension i Borås Tidning
fredag, september 24, 2010
Tränger in i kejsaren Selassies tankevärld
Svält, gatukravaller, höjda nävar, skottlossning. När Maaza Mengistes debutroman börjar är det bara några skälvande dagar kvar tills en militärjunta ska störta Etiopiens kejsare Haile Selassie och med honom det flerhundraåriga kejsarväldet.
Recension i Aftonbladet
Recension i Aftonbladet
onsdag, september 22, 2010
Mabanckou fördjupar legender med samtidsstoff
Den inför bokmässan Sverigeaktuella Alain Mabanckou föddes 1966 i Kongo-Brazzaville. Han är utbildad i Frankrike och sedan flera år tillbaka verksam som universitetslärare i franskspråkig litteratur i Kalifornien.
Sitt genombrott fick han 2006 med Ett piggsvins memoarer för vilken han tilldelades ett av Frankrikes tjusigaste priser, Prix Renaudot. Nu kommer den på svenska, översatt av Karin Lidén.
Recension i SR Kulturnytt
Sitt genombrott fick han 2006 med Ett piggsvins memoarer för vilken han tilldelades ett av Frankrikes tjusigaste priser, Prix Renaudot. Nu kommer den på svenska, översatt av Karin Lidén.
Recension i SR Kulturnytt
lördag, juli 10, 2010
Svensk raspolitik
Katitzi
Katarina Taikon
En bok för alla
Zigenerska
Katarina Taikon
Wahlström och Widstrand
När Katarina Taikons (1932-1995) debutbok Zigenerska publicerades 1963
ljöd den som ett stridsrop genom det svenska folkhemmet. Det tysta
samförstånd av förnekelse som hade präglat frågan om romernas
rättigheter i Sverige sedan början av 1900-talet var brutet. Boken
satte ord på en obekväm sanning; att det parallellt med välfärdsbygget
i det socialdemokratiska Sverige pågick en statligt sanktionerad
raspolitik.
Vissa textröster tystnar aldrig. Istället tilltar de i styrka lästa i
ljuset av ny tid. Precis så är det med Zigenerska. Orden slår emot mig
med kraft. Det handlar om Sverige, det är sextiotal och alldeles
overkligt nära vårt eget nu. I det samhälle som beskrivs har romer
fortfarande varken självklar rätt till bostäder, skolgång eller
sjukvård. De tvingas leva en ambulerande tillvaro, ständigt påpassade
och förpassade till samhällets utkanter.
Katarina Taikon belyser frågan om romernas rättigheter ur ett
strukturellt perspektiv och riktar skoningslös kritik mot såväl det
politiska etablissemanget som de tjänstemän som upprätthåller
systemet. Som icke-vit och kvinna skakar hon med sitt
inifrånperspektiv den traditionella samhällsdebattens grundvalar. Hon
angriper de fördomsfulla stereotyper av romer som reproduceras i det
svenska kulturlandskapet, filmen och litteraturen. Väjer inte för att
kritisera den redan då ikoniserade Ivar Lo-Johansson, rikskänd för sin
kamp för romernas sak, som hon menar bidrar till att förstärka
fördomar om den romska identiteten genom ett kulturrelativistiskt och
exotiserande perspektiv.
Zigenerska blir genombrottet för en ursinnig medborgarrättsrörelse som
involverar såväl aktivister som politiker och kulturpersonligheter.
Första maj 1965 tågar för första gången en romsk delegation i
socialdemokraternas demonstrationståg. ”Vi vill gå i skolan - Vi vill
bo i hus”, skriker plakaten. Slagorden ekar på gator och torg, genom
radio och TV. Vanliga svenskar kan inte längre gömma sig bakom
inställningen ”att man inte visste”. Demonstrationer, petitioner,
appeller, plakat och uppvaktningar riktas mot riksdag och regering. I
ett skarpt uttalande apropå det som i samhällsdebatten länge har
kallats ”zigenarfrågan” konstaterar Taikon: ”Frågeställningen borde
kallas vid rätt namn: apartheidpolitiken i Sverige.”
Under hela sitt vuxna liv för Katarina Taikon en aktiv kamp för
romernas rättigheter och ger ut ett tjugotal böcker. Mellan åren 1968
och 1980 gör hon barnboksfiguren Katitzi till språkrör för sin kamp i
en uppväxtskildring om tretton delar. Berättelserna är inte bara en
rasande uppgörelse med svensk raspolitik, utan också med sveket mot
romerna under åren kring andra världskriget. Det inreseförbud som hade
varit rådande för romer till Sverige sedan 1914 hävdes först 1954 då
förintelsen hade skördat många hundratusentals romers liv i Europa.
Själv går jag på lågstadiet när Katitzi på 1980-talet sparkar in
dörren till min ombonade småstadstillvaro i Katrineholm. Hennes
rättspatos och mod golvar mig där i skolbänken. Uppfattade jag då hur
berättelserna om Katitizi på ett avgörande sätt fyllde i skevheten i
skolböckernas beskrivningar av präktiga folkhemssverige?
En sak är säker – som vuxen bär jag med mig Katarina Taikons blick på
världen och tror att hon i dag hade varit djupt besviken. Många
decennier efter att Zigenerska publicerades frodas antiziganismen
alltjämt i Europa, påhejad av högerextrema krafter. I Sverige har en
särskild regeringsdelegation de senaste åren arbetat för att motverka
en fortsatt diskriminering av romer. Men samtidigt avvisas asylsökande
romer förbehållslöst till omänskliga förhållanden i Kosovo, vilket
strider mot UNHCR:s rekommendationer. Nu precis som då har romernas
rättigheter sina gränser.
Hanna Larsson
Recension i Aftonbladet
Katarina Taikon
En bok för alla
Zigenerska
Katarina Taikon
Wahlström och Widstrand
När Katarina Taikons (1932-1995) debutbok Zigenerska publicerades 1963
ljöd den som ett stridsrop genom det svenska folkhemmet. Det tysta
samförstånd av förnekelse som hade präglat frågan om romernas
rättigheter i Sverige sedan början av 1900-talet var brutet. Boken
satte ord på en obekväm sanning; att det parallellt med välfärdsbygget
i det socialdemokratiska Sverige pågick en statligt sanktionerad
raspolitik.
Vissa textröster tystnar aldrig. Istället tilltar de i styrka lästa i
ljuset av ny tid. Precis så är det med Zigenerska. Orden slår emot mig
med kraft. Det handlar om Sverige, det är sextiotal och alldeles
overkligt nära vårt eget nu. I det samhälle som beskrivs har romer
fortfarande varken självklar rätt till bostäder, skolgång eller
sjukvård. De tvingas leva en ambulerande tillvaro, ständigt påpassade
och förpassade till samhällets utkanter.
Katarina Taikon belyser frågan om romernas rättigheter ur ett
strukturellt perspektiv och riktar skoningslös kritik mot såväl det
politiska etablissemanget som de tjänstemän som upprätthåller
systemet. Som icke-vit och kvinna skakar hon med sitt
inifrånperspektiv den traditionella samhällsdebattens grundvalar. Hon
angriper de fördomsfulla stereotyper av romer som reproduceras i det
svenska kulturlandskapet, filmen och litteraturen. Väjer inte för att
kritisera den redan då ikoniserade Ivar Lo-Johansson, rikskänd för sin
kamp för romernas sak, som hon menar bidrar till att förstärka
fördomar om den romska identiteten genom ett kulturrelativistiskt och
exotiserande perspektiv.
Zigenerska blir genombrottet för en ursinnig medborgarrättsrörelse som
involverar såväl aktivister som politiker och kulturpersonligheter.
Första maj 1965 tågar för första gången en romsk delegation i
socialdemokraternas demonstrationståg. ”Vi vill gå i skolan - Vi vill
bo i hus”, skriker plakaten. Slagorden ekar på gator och torg, genom
radio och TV. Vanliga svenskar kan inte längre gömma sig bakom
inställningen ”att man inte visste”. Demonstrationer, petitioner,
appeller, plakat och uppvaktningar riktas mot riksdag och regering. I
ett skarpt uttalande apropå det som i samhällsdebatten länge har
kallats ”zigenarfrågan” konstaterar Taikon: ”Frågeställningen borde
kallas vid rätt namn: apartheidpolitiken i Sverige.”
Under hela sitt vuxna liv för Katarina Taikon en aktiv kamp för
romernas rättigheter och ger ut ett tjugotal böcker. Mellan åren 1968
och 1980 gör hon barnboksfiguren Katitzi till språkrör för sin kamp i
en uppväxtskildring om tretton delar. Berättelserna är inte bara en
rasande uppgörelse med svensk raspolitik, utan också med sveket mot
romerna under åren kring andra världskriget. Det inreseförbud som hade
varit rådande för romer till Sverige sedan 1914 hävdes först 1954 då
förintelsen hade skördat många hundratusentals romers liv i Europa.
Själv går jag på lågstadiet när Katitzi på 1980-talet sparkar in
dörren till min ombonade småstadstillvaro i Katrineholm. Hennes
rättspatos och mod golvar mig där i skolbänken. Uppfattade jag då hur
berättelserna om Katitizi på ett avgörande sätt fyllde i skevheten i
skolböckernas beskrivningar av präktiga folkhemssverige?
En sak är säker – som vuxen bär jag med mig Katarina Taikons blick på
världen och tror att hon i dag hade varit djupt besviken. Många
decennier efter att Zigenerska publicerades frodas antiziganismen
alltjämt i Europa, påhejad av högerextrema krafter. I Sverige har en
särskild regeringsdelegation de senaste åren arbetat för att motverka
en fortsatt diskriminering av romer. Men samtidigt avvisas asylsökande
romer förbehållslöst till omänskliga förhållanden i Kosovo, vilket
strider mot UNHCR:s rekommendationer. Nu precis som då har romernas
rättigheter sina gränser.
Hanna Larsson
Recension i Aftonbladet
fredag, januari 29, 2010
Diplomaten slår tillbaka
Bilden av en svensk diplomat vid poolkanten omgiven av ett gäng bikiniklädda unga kvinnor orsakade en av förra årets stora debatter. I SVT:s dokumentärserie Diplomaterna fick vi följa med bakom kulisserna i diplomatens vardag som här präglades av cocktailpartyn och lyxliv. En storm av kritik väcktes mot UD, som slog ifrån sig och menade att bilden var orättvis.
Recension i Aftonbladet
Recension i Aftonbladet
söndag, januari 03, 2010
Mötesplats över gränserna
Hanna Larsson diskuterar de unga seriekonstnärernas vilja att utmana segregationen och fördomarna i Libanon.
Det unga libanesiska förlaget Samandal trycker svartvita serier på matt papper och påminner formmässigt om den japanska Mangan. Innanför pärmarna trängs deckargåtor och kärleksdramatik såväl som socialrealistiska och biografiska samhällsskildringar.Den täta mixen och höga bildkvalitén för tankarna till det svenska serieförlaget Galago.
Här finns till exempel Ghadi Ghosn´s högklassiga korta och experimentella
seriesagor, tecknade med enkla energiska linjer, som kastar läsaren
mellan sagans förtrollade värld och en repressiv militariserad
verklighet. Eller Fouad Mezhers The Educator, en mer konventionell,
men snyggt tecknad superhjälteberättelse om en ung man i
universitetsmiljö som strider mot en förtryckande regim i en dystopisk
framtidsvision.Redaktören Lena Merhejs egna underfundiga och
naivistiskt tecknade serier handlar om hennes mammas flytt från Tyskland
till Beirut under sextiotalet.
Jag träffar Merhej i hennes arbetsrum i centrala Beirut dagarna innan
ett nytt seriealbum ska tryckas. Tillsammans med tre andra unga
konstnärer driver hon förlaget till stor del ideellt. Med sin inriktning på grafiska
berättelser för vuxna är Samandal helt unikt i regionen. Förlaget har bara funnits på marknaden i några år, men ökar hela tiden i upplaga. Varje nummer trycks både på arabiska, franska och engelska: samtliga serier översätts till
arabiska längst bak i albumet.
– Vi har fått en del kritik för att vi inte håller oss till arabiskan,
berättar Merhej, men att göra det skulle utesluta massor av unga
läsare som inte kan läsa på arabiska. Stora delar av arabvärlden i dag
är mångspråkig och det är just den verkligheten vi vill att Samandal
ska vara en del av.
Trespråkigheten är talande för den komplexa libanesiska identiteten.
På grund av landets turbulenta historia har mängder av unga libaneser,
likt konstnärerna bakom Samandal, vuxit upp i exil eller studerat
utomlands.
Libanon är starkt färgat av den politik som sedan 1940-talet fördelar
makten i landet mellan de många olika religiösa minoriteterna.
Segregationen mellan de religiösa sekterna och frånvaron av en
gemensam libanesisk identitet ligger också som ett raster över landets
konfliktfyllda moderna historia. En stor del av den libanesiska
samtidskonsten uppehåller sig vid efterverkningarna av inbördeskriget
som rasade mellan 1975 och 1990 och ett utforskande av den libanesiska
identiteten. Och även i serierna värker de stora frågorna oavbrutet i
bakgrunden. Kriget, religionen, politiken, döden, våldet,
maktlösheten, kärleken, meningen, drömmarna. Ibland förankrade i en
specifik libanesisk kontext, ibland på helt andra platser eller i helt
andra galaxer.
Att Samandal föds i just den här formen och i den här tiden är ingen
slump:
– Vi ville skapa den arena för seriekonst som vi saknade i Libanon. Vi
är flera generationer unga som har växt upp i ett samhälle där
politikerna inte ens kan enas om vad som ska stå i skolornas
historieböcker, säger Merhej. Många unga känner inte igen sig i den
religiösa och politiska segregationen. Det finns ett behov av
gränsöverskridande mötesplatser.
Enligt Merhej är en allvarlig konsekvens av inbördeskriget att det
libanesiska samhället präglas av en stark självcensur. Därför vill
Samandal uppmuntra unga människor att själva beskriva sin verklighet.
Med sin inriktning på vuxenserier är Samandal unik i regionen. Även om
seriegenren alltid har spelat en stor roll i arabvärlden, är den
grafiska berättelsen tämligen outforskad och en tacksam arena för
provokativa ämnen. Varje nummer av Samandal är stämplat med en 18+
varning - som en hint om att serierna vänder sig till vuxna. Lena
Merhej visar mig några seriestrippar med sexscener. Hon hade väntat
sig kritik för dem, och att Samandal klarat sig igenom censurens
nålsöga tror hon handlar om att seriegenren fortfarande inte riktigt
tas på allvar.
Nu hoppas förlaget på en serierevolution i Mellanöstern:
– Seriegenren behövs för att den har potential att verka subversivt
och utmana samhällets ingrodda tabun och fördomar, säger Merhej. Och
än så länge har vi bara sett början.
Hanna Larsson
Reportage i Aftonbladet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)